Aftonbladet – 26 maj 1864, sida 2

olycka. Jag skulle anse mig svika det för troende man gilvit mig, om jag icke änn en gång sökte öfvertala herr Granger at besinna Mitt namn är, som jag hop pas, nog för att tillbakavisa det förtal mar söker rikta mot mig; om min myndling åter tager sin begäran afstår jag ifrån ett för hör, som kan sluta olyckligt för honom.? Granger ämnade svara, men jag förekom honom. Låt mig tala, min vän?, sade jag, efter. som jag är här för utt visa det jag ege mitt fulla förstånd i behåll.? Fredsdomaren betraktade mig uppmun trande. Jag fortfor: Det skulle illa passa mig att icke lyssna till de försonande ord min förmyndare, grefve de Maufert, nyss yttrat. Jag skall också besvara dem, icke genom att förskansa mig bakom hvad han kallar en oskicklig före. vändning ulan genom att anförtro mig till hans åberopade redbarhet. En person i hans tjenst har vågat förklara mig sinnes sjuk. Om min förmyndare här inför alla förklarar detta förtal för en nedrig osanning skall jag gerna och med vördnad lyda hans befallningar och lugnt afvakta den tid då jag uppnår min myndighetsålder.? Den tystnad, som följde på dessa ord, bevisade att jag vidrört den ömtåligaste punkten i denna fråga och att jag träffat rätt. Grefve de Maufert tycktes ett ögonblick tveka, men det var honom icke möjligt att gå tillbaka. ?Min pligt och omsorgen för er framtid?, sade han med en giftig blick på mig, förhindra den förklaring ni begär.? I så fall, min herre?, svarade jag lugnt, torde det tillåtas mig att vidhålla mina anspråk. Jag bör icke träda ut ur detta rum annat än beröfvad, eller återinsatt i