Aftonbladet – 25 maj 1864, sida 2

så förnedrad, tillintetgjord, krossad! Andrå, min vän, låt ej er inbillning förvilla ett omdöme! då vi voro barn, lofvade jag er mor att vaka öfver er.4 Mitt hjerta är dödt, min stackars mor log, som jag en gång skall dö? Diane slod som slagen af fasa; för första sången i mitt lif var jag döf för hennes ömma ord. Nej, det ä en åtbörd af förtviflv åta en sådan knän besvär je Och hon knäböjde för mig; hennes ögon rjöto inga tårar men de brunno; hon tryckte mina händer i sina, hennes smärta var sönderslitande att åse. SAR! förlåt mig, förlåt mig! utropade jag; jeg är olycklig, jag är er ovärdig! Jag är rädd! ... sAndre, om mitt lugn är er kärt, haf medlidande med mig, segra öfver er sjelf! ett ögonblick krossar ni hela min lefnads ycka! Ni dömer min själ till evig sorg!4 Tårar qväfde hennes stämma; jag betrakade henne förskräckt och upprepade mot nin vilja de ord, som en gång så mycket roat henne: det är skada! det är skada! Ton uppgef ett rop af fasa och nästan sjönk ill golivet. Jag förstod att jag skulle döda henne om ag ej kunde besegra min eländiga svaghet; nen min hjerna tycktes mig vara blott ett omrum, der evigt återljödo orden: Det ir skada! det är skada! Och jag stod qvar, rörlig, tillintetgjord, vid åsynen af denna märta, som jag med mitt blod skulle veat stilla. Ahl jag vill dö! jag vill dö!t suckade ag. Diane stivrade på mig. Jag trodde ex omöjligt If utbrast hon med eGud kan icke tilAndre! på mina