Aftonbladet – 25 maj 1864, sida 2

eMin Gud suckade hon. Jag svarade ej; hon ade icke helle: tala. Allt omkring mig förrådde min svag het; mitt hjertas sår låg öppet och hor fruktade att vidröra det. uAr jag icke mycket blek? hviskade jag slutligen. sAndre, Andre!t sede hon, hvarför plåga er sjelf på detta sätt? sJag ville profva mina krafter. eOiörsigtige! Vet ni då ej att dylik lä ning kan skaka äfven den starkaste själ o rubba det säkraste omdöme? ?Jag vet det, svarade jug bittert, ty jag har erfarit det. tAndre, hvad säger ni? I himlens namn låt icke sä nedslå ert mod! Det är slut; jag förmår ej längre stridt mot mitt öde. Men det är ju i dag ni skulle framträdt inför förmyndarerådet — har ni glömt det? SNej, men jag bryr mig ej mera om : ara mig, jag skall ej visa mig föl dessa förhatliga domare. Jag blir vansin. nig, jag känner det. Den smula förnu som jag ännu har i behåll, skulle försvinna ler. Jag går inte dit. uMen det vore ju att för alltid förlora er rättvisa sak, Andre! Tänk på er framtid, er frihet, ert lif! sJag eger cj mera någon framtid, mit lif är utan mål, hvarföre skulle jag tvista med dem om min frihet? Låt dem taga mina rikedomar! Det är bättre så. Min förmyndare skall åtminstone icke kunna jaga mig härifrån och ni skall ej blilva ensam här i denna ödemark. sJag skulle icke blifva ensam här, utbrast hon med ett uttryck som framkallade in frossbrytning hos mig, jag ekulle icke vara allena, om jag såge er vid min sitle