Aftonbladet – 25 maj 1864, sida 2

Så fort han lemnat mig skyndade jag fram till spegeln. Min blekhet syntes mi ännu förfärligare vid lampskenet. Kallsvetten droppade från min panna; jag kunde icke tvitla längre, en synvilla bedrog mig, vansinnet närmade sig! Fritz återkom nu och serverade min middag. Fru grefvinnan var mycket orolig, sade han, ?hon ämnade sig öfver. ...4 eStäng dörrarne!? utbrast jag; hon får icke komma in! Oh, jag lugnade henne och försäkrade henne att ni blott var trött och ej sjuk.t tDet år bra, lemna mig, jag skallarbeta.? Men ni bör vara hungrig och jag skulle servera er middag. sJag behöfver ingenting, gå din väg, min vän. Jag var ensam med mina tankar. Jag analyserade den ena efter den andra af vansinnets förfärliga symptomer och jag förskräcktes öfver den klurhet, hvarmed för mitt minne framstodo bilderua af alla dem jag hört berättas verkligen biifvit vansinniga genom giri igtingars förföljelser. Gripen af fasa uppsökte jag i mitt biblotek Esquirol:s, Lebuts och Willis arbeten och from: läste på nytt deras försök öfver inbillningskraftens sjuklighet, jag fann deri blott en ny källa till oro och nedslagenhet. Hvarje beskrifning på en dåre tycktes mig en spegel, hvari jag igenkände mig sjelf och jag tyckte mig balva genomgått eller genomgå alla de stadier af vansinnet, som här beskrefs Jag sökte förjaga och glömma dessa dystra spådomar, omöjligt. En oemotståndbg för trollning qvarhöll mina blickar på dessa dor, hvilkas innehåll jag med klappunde hjerta slukade. Min tonkegång var fostkedjad dervid och jag kurde slita mina bojor.