Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

vara räddad stod jag på branten af en afgrund. Jag hade lemnat brefvet till Bastien och återvände, glad och lycklig öfver att ändtligen hafva afskakat det tryckande oket, då jag på kyrkplatsen såg mig oms gifven af en skara stojande pojkar, anförda af Lazare, som skrek och stojade mer än någon annan. Förtretad häröfver stannade jag och såg mig om; de stannade äfven. Jag hotade att jaga bort dem och några sprungo också undan, men Lazare fortfor att reta mig med sina näsvisheter. Två eller tre lika djerfva som han hoppade omkring mig och skreko: tOhå! herr menlös, vill ni dansa! Vid allt detta väsen öppnades fönster och dörrar och inom ett ögonblick var jag föres målet för allas blickar. Då jag såg mig vara en leksak för de obarmhertiga barnen, förlorade jag all besinning, och störtade emot Lazare, hvars djerfhet på det högsta uppretat mig. Men i samma ögonblick var seblef jag på andra sidan af det lilla torget herr Placide, som hånleende betraktade mig. Som en blixt genomfor mig den tanken att det var han som här utlagt en snara för mig. Min vrede vände sig emot honom. Jag störtade emot honom ; han sprang undan och nästan rundtomkring torget. Jag höll just på att hinna upp honom då han räddade sig genom att springa in uti en bod, hvars dörr han stängde. Jag ryckte dock upp den så häftigt att fönsterrutorna sprungo; man ropade åt mig att den fege skurken genom en annan utgång kommit undan. Jag stannade; ehuru förblindad ar vreden egde jag dock tillräcklig besinning för att begripa allt det löjliga och förhatliga i ett sådant uppträde. Bönderna oms gåfvo mig och gjorde helt högt sina anmärkgå , C ningar. (Forts. följer.)