Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

gar, hörande till min rättegång, om jag si får uttrycka mig. Jag förvånades sjelf öf ver mitt lugn och för at stärka mitt mod. skref jag ett långt bref till Granger, hvar jag med yttersta noggrannhet upptog och utredde hvarje smärtsam punkt i denna un derliga process. Jag var nöjd med mig sjelf och nu återstod blott att uppsöka Bu stien för att bedja honom fortskafta brefvet. Då jag skulle gå grep mig en hemsk aning och jag var nära att vända om. Vid tan. ken på att jag skulle nödgas gå förbi brunnen, lade sig en dimma för mina ögon: jag tänkte taga en om Men jag hade t mig sjelf att icke låta mig besegras och jag lortsatte min väg. Knappt hade jag lemnat slottet bakom mig förrän jag mötte den förut omnämnda spionen, geftherden Lazare. Men jag hade nyss vunnit en alltför stor seger på mig sjelf, för att bry mig om en sådan obetydlighet, och jag vände icke ens på hufvudet för att se om han följde mig. Jag gick örbi. brunnen och låtsade ej ens se de nyfikna blickar som mötte mig der; jag 10g åt min dåraktiga fruktan någ ar förut. Jag tog vägen öfver byns törnämsta gala . och alla, som mötte mig der, helsade för ligt. Jag mötte pastorn och stannade för att tala med honom: ingenting, hvarken i hans ord eller utseende, antydde något tvång. Han ansåg mig tydligen vara i besittning af mitt fulla förnuft. Mitt sjelfförtroende började återkomma; jag insåg uttjag, upptagen af mina dystra tankar, hade utan att veta det, uppkallat spökea för min inbillning, hvilka jag blott behöfde röra med ett finger för att fö jaga. Säkerligen hade ma. ej velat tro på det förtal Placide utspridi och allt skulle vända sig till min fördel. Men just i det ögonblick jag trodde mig