Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

glömmer sin ängslan, sin fasa för ett återfall. Jag betraktar med glädje detta återuppvaknande af hans, så sunda, så skarpa förstånd. Mot aftonen återvända vi hem för att äta middag, barnen springa emot oss och min sublime dialektiker blir ett barn bland dessa små. Wilhelm, om du såge min vän Schultz pland de sina, skulle du förstå den stolthet jag känner öfver mitt verk. Fru Schultz är en af dessa sköna och ömma qvinnor, som Salomos sånger anat, och hennes på en gång hänförande och drömmande behag sprider i hela familjen en ljuf anda af kär lek och tillgifvenhet, som kan motstå sjelfva olyckan. Jag tillbringar mina aftnar med doktorns familj, ty sedan någon tid intager jag mina måltider vid hans bord; de älska mig alla, emedan Schultz älskar mig, och man skulle af den tillgifvenhet och vänskap, hvarmed de öfverhopa mig, kunna tro att de anat den sorgliga hemlighet som vi dölja så omsorgsfullt, Schultz och jag. Jag hoppas nu, min vän, att du är lugn i afseende på min helsa, såväl den kroppsliga som den andliga, och att du en annan gång icke så hastigt anklagar mig för likgiluighet.... Emellertid närmade sig den fruktade dagen. Diane anade min själs ångest. En morgon mötte hon mig med en sådan smärta tecknad i sina drag, att jag blygdes öfver min svaghet. En röst, som från himlen, hviskade — tyckte jag — att jag flydde för en skugga. Jag beslöt att, om det äfven skulle kosta mitt lif, segra öfver mig sjelf. Jag beslöt att modigt möta det hemska spöket och satte mig, aftonen före den afgörande dagen att genomläsa alla handlin