Aftonbladet – 24 maj 1864, sida 2

ALA. Du anklagar mig för glömska och likgiltighet — tvenne ord som ljuda sträft i vår vänskaps språk, för det du ej på flera dagar lit en enda rad från mig. Men jag läser mellan raderna af det lätta skämtet ditt broderliga hjertas oro och jag vill lugna dig, min käre Wilhelm, så vidt jag förmår. Skulle du då vara en af dem som i lifvet blott söka sina drömmars fullbordan, och som äro färdiga att kasta bort det likt en börda, i samma stund som hoppet ej mera för det på sina vingar? Nej, min vän -— nej, jag ölvergifver mig icke sjelf, ty i kärlekens smärta ligger en hemlig fröjd, som renar oss och höjer oss öfver de jordiska bekymren. Lidandet förädlar den troendes hjerta — det är endast gudsförnekaren som förhärdas eraf. Äfven denna gång är det stackars Schultz som är orsaken till min tystnad. Sedan en vecka ungefär är han nedslagen och sorgen som om han anade en kommande olycka. Jag vågar icke lemna honom — jag fruktar för ett nytt anfall. Han inser sjelf den fara hvari han sväfvar, ty han kommer in till mig tidigt på morgonen och lugnar sig ej förrän han är säker på mitt sällskap för hela dagen. Han föreslår mig då en al våra vanliga utflykter; vi bege oss utaf och stanna vid något värdshus vid vägen, der vi frukostera i en gulnad löfsal. Naturen utbreder kring oss höstens döende Frakt vi filosofera, vi disputere och min doktor