Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 3

n ,danskarne i en häftig fäktning, men härmed var deras makt på intet vis krossad; g I Ethelreds efterföljare kung Alfred gjorde 3 I visserligen äfven ett förtvifladt motstånd mot danskarne, och de engelska krönikorna omtala åtskilliga fältslag, deri främlinrlgarne måste ligga under, ofta med betydlig förlust, men danskarnes ihärdighet segrade dock slutligen, och kung Alfred såg sig år 878 tvungen att flykta, medan de fiendtliga skarorna vältade sig ut öfver hela hans land. Det är sannt, att Alfred snart åter hemtade sig och drog i fält mot danskarne, men då det någon tid derefter kom till en underhandling mellan de begge partierna, voro danskarne dock de, som kunde föreskrifva vilkoren för fred och förlikning. Kung Alfred restituerades då någorlunda i sitt konungavälde öfver Westsex, men största delen af det öfriga England öfverlemnades nu genom en högtidlig, formell öfverlåtelseakt åt danskarne, engelsmän och danskar blefvo inför lagen ställda på samma fot och de tvenne nationaliteterna erkände hvarandra som lika berättigade herrar öfver hvar sin del af landet. Den danska delen, som nu kom att innefatta Northumberland, Derby, Nottingham, Lincoln, Leicester, Cambridge, Norlolk, Suffolk, Essex Im. m kallades med ett gemensamt namn I Denelaga, d. v. 8. de danskes samlade omTråde (liksom hos osst. ex. Roslagen, Bergslagen) och inom detta territorium uppväxte Inu danska nybyggen, borgar och städer med en förvånande fart. Många lokalnamn inom dessa engelska landsdelar vittna ännu om sitt danska ursprung (krönikorna omtala uttryckligt, att t. ex. staden Derby fått sitt namn af danskarne, hvilka ändrade ortens gamla anglosachsiska namn till Dyreby?) och danske konungaeller höfdingenamn igenkännas lätt på de olika slags mynt, hvilka från denna tid slogos här af de nya herrskarne. Danskarne voro numera så hemmastadda i England, att det Jicke gerna kunde bli fråga om de någonsin skulle lemna det, de hade tvärtom här skapat sig ett nytt Danmark, föga annorlunda, än t. ex. spaniorerna i sednare tider bildade ett spanskt tvillingrike i den Nya Verlden, och alla utsigter voro för att detta nya Danmark endast skulle utvidga sig allt mer och mer. Gånge-Rolfs bekanta framgångar i norra Frankrike omkzing 890, intagandet af Rouen, som genast förvandlades till en norrmannisk fästning, Rolfs sednare öfverenskommelse med den franske konungen, hvarigenom en del af landet öfverlemnades åt honom såsom faktiskt sjelfständig besittning, ehuru under namn af län, voro de ungefär samtidiga förberedelserna till uppkomsten af ett liknande ?nordiskt rike utom Norden? på fransk botten. Nordmännen beherrskade redan nu kusterna på ömse sidor af Kanalen, det var ett annat Öresund eller Belt, genom hvars innehafvande de i sjelfva verket egde nyckeln till Nordsjön, liksom de redan från urminnes tider egt nyckeln till Östersjön. Det är lätt begripligt, att dessa nya riken på främmande grund icke voro till den grad tryggade mot protester från de förra innehafvarnes sida, att de genast kunde öfverlemna sig åt fredens lugn och ostördt arbeta på sin sociala utveckling, emellertid försiggick ordnandet af de inre förhållandena både med mycken kraft och med större ro, än man skulle väntat. Rolf lyckades inom kort tid fullkomligt organisera Normandie och der införa en stadgad ordning, som synes hafva väckt både hans samtids och de närmast följande tidernas beundran; i Danalagen? i England gick det visserligen långsammare, men äfven här befästade sig dock det främmande väldet mer och mer, oaktadt de ofta förekommande fejderna mellan de danska fylkeskonungarne och den engelska suveränen öfver Westsex. Föratt betrygga sin sydliga gräns, uppförde danskarne fem särskilda borgar de bekanta s. k. danska femborgarne), nemligen Stamford, Leicester, Derby, Notingham, Lincoln, (York och Chester voro, utom åtskilliga mindre betycande platser, äfvenledes danska borgar); dessa femborgar bildade eget nog, i administrativt afseende ett helt för sig, med egna iustitutioner och lagar. Om man än alltjemt måste föra svärdet vid sidan, började man dock nu sysselsätta sig med fredens och odlingens yrken, — den inträngande kristendomen bidrog att mildra sederna, — åkerbruket och handeln gjorde allt större framsteg bland de danska, vikingarne förvandlades efterhand till medborgare. Dansk lag infördes öfver hela det dansk-engelska riket, dansk tunga talades der likaledes allt framgent (liksom nordiskt språk äfven länge nog synes hafva bibehållit sig i de norrmanniskt-franska besittningarna, der sammansmältningen mellan de olika racerna dock gick mera fort lör sig). Såsom bevis på en ännu längre vidmakthållen förbindelse mellan danskarne i England och deras fränder i Normandie anförer Worsaae bland annat åtskilliga ortnamn, hvilka uppenbart äro purt danska, men ännu i dag förekomma såväl i de engelska landsdelar, hvilka en gång utgjorde den så kallade danalagen, som äfven i Normandie; flera af dessa exempel äro verkligen i hög grad kuriösa, såsom: Holbek, i England Holebeck, i Frankrike Houlbec, Bregentved, i England Brackentwaite, i Frankrike Braquetuit, Langtoft, i England också Langtolt, i Frankrike Languetot, 0. 8. v. (vi förbigå alla dessa tillräckligt bekanta nordiska ändelserna på ness, nez, (näs), ey (ö), och dylikt, hvilka förekomma öfverallt både på engelska och normandiska kusterna). Ursprunget till dessa namn, — de äro flera tusen, — är så fullkomligt nordiskt, som det gerna kan vara, men det märkligaste dervid är, att för hvarje sådant namn i England förnimmer man liksom ett eko i Normandie, det är som om man här hade för sig samme grundläggare, samme kolonister, och i sjelfva verket var detju också ungefär så till en början, om än den mera specifika danskheten snart synes företrädesvis halva valt England till sitt fält. Vi vilja här endast i förbigående bemärka, att frågan om huruvida de första inbyggarne i Normandie voro danskar eller norrmän ännu avrnraa vara an hland då oo jalka föallt af teböRe t RR ot