Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 2

något egentligt mål för vår vandring, blot för att fördrifva tiden. Bastien sökte förströ mig; han pratade hit och ditom allt hvad som förekom, mer jag hörde ej hvad han sade, ty jag genom ick i minnet hvarje ord jag uttalat inföj essa domare al hvilka mer än mitt lif be rodde. Hade jag icke talat oredigt? Jag började blifva rädd. Bastien, Bastien?, utropade jag, talt med mig om Diane!? Han betraktade mig oroligt. Åh, herr Andre?, sade han, tag icke sa ken så häftigt! Det går nog bra, det här yrefvinnan sade mig det då hön bad mig fara hit. Hon håller alltför mycket af er för att man skulle våga göra er så stol orätt !? Den förfärligaste ängslan hade gripit mig. jag började tvifla på mig sjelf och tyckte att de förbigående medlidsamt betraktade mig. I ett gathörn mötte jag en ung flicke som vände sig om och såg på mig. Jag kände att jag bleknade. Jag tror att hon tyckte om er. sade Bastien skrattande; ?hon är rätt söt.? Jag vet icke hvarken hvart vi gingo elle huru länge vi ströfvade omkring. Då vi kom. mo in på den gata der min notarie bodde, såg jag på långt håll huru grefve de Mauferi och alla medlemmarne af familjerådet begålvo sig till sina vagnar. Sammanträdet var slutadt. . Några minuter sednare uppsökte jag Granger. Ab, se der är ni!? sade han; jag fruktade alt ni redan rest hem,? Af den ton hvarmed han yttrade dessa ord anade jag en motgång. Min sak är förlorad?? sade j Bg. ?Nej, nej?, svarade han lifligt. 7Så brodtom ni också her, herr baron! Det går icke så fort att afgöra dylika saker. Er sak är icke förlorad, blott uppskjuten. Men sätt er ned för att i lungn och ro kunna afhöra min berättelse. Först måste jag säga er?, fortfor han, att vi på de kör korrarne gfort ett förträffligt in