Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 2

fullkomligt säker på mitt förstånd, jag som icke kunde qväfva en böjelse, hvilken jag visste vara både dåraktig och syndig? Min ärlek, min neliga kärlek till och med började synas mig misstänkt. Diane såg att jag led och förtviflad öfver att ej kunna trösta mig, frågade hon om orsaken till min nedslagenhet; hvad skulle jag svara henne? Jag kunde icke anförtro henne alla de känslor som kämpade inom mig. Jag sökte fåfängt kulva min usla feghet: mina dystra aningar återkommo hvarje dag med ännu större envishet. Min förmyndares sällskap var mig outhärdligt. Bitter och oförsoulig tycktes han på min panna läsa skuggan af den fosa, som gripit min själ. Jag insåg snart att han genom sina ständiga anfall ville reta mig alt förgå mig i hans domestikers närvaro och det hade mer än en gång lyckats honom om jag icke vid sådana tillfällen i Dianes blick läst en så brinnande bön, att jag måste beherrska mig. Jag anmärkte nu till min ytterliga förvåning en påfallande förändring hos grefvinnan. Den stolta höjd, hvarifrån hon förr så lugnt beherrskade grefven fanns icke mera eller hade hon frivilligt nedstigit derifrån; hon vågade ej mera, som förr, taga mitt försvar och stundom trodde jog mig se henne rysa för denne, henne så ovärdige makes blick, som om hon fruktat att den kunde intränga i hennes hjertas djupaste! gömmor. Jag förstod att jag i min olycka skulle störta henne. Örfveralit sågo vi oss omgifna såsom af ett nät, hvars maskor oupp: hörligt sammandrogos: gingo vi ut i skogen, mötte vi alltid på vår väg den lilla trasige etherden, som en gång följt Granger ända till Thilay och som Bastien betecknat med namnet Lazare, i parken framträdde herr Placide ofia vid krökningen af en alle, som om han der väntat oss för att lyssna till vårt samtal. Jeg föraktade i början detta usla spioneri, men snart fruktade jag dera de farligaste följder, ty intendentens listiga småleende förrådde ett hån, som jag ej vå sade försöka förklero: man skulle hafva