Aftonbladet – 23 maj 1864, sida 2

sammankalla hela fakulteten i Monthermå för att afgöra om jag är klok eller galen !4 J himlens namn, Tugna er14 utbrast hon. Skall ni låta någonting nedslå er nu, då det endast beror af er att vinna en dylik rättegång? Då jag hörde henne tala blygdes jag öfver mig sjelf. Huru? Min viljas kraft skulle då brytas genast i stridens början? Jag i mlade allt mitt mod för att blitva Diane irdig. Jag berättade henne noga och utrligt allt hvad som under dagens lopp tilldragit sig. Hon kommenterade min berättclse med en så förtjusande tillförsigt att min smärta deraf kändes mindre bitter. Jag trodde på henne, ty jag älskade henne ju! Ack! mina sista dagar af glädje och lycka skulle gry under det stormmoluen sammandrogo sig öfver mitt hufvud, och mitt sorgsna hjerta var nära att brista vid denna tanke. Dianes tillgifveuhet kunde ej ens återgifva mig tron på mig sjelf. Jag vågade icke säga henne att jag oupphörligt förföljdes fen och summa tanke, en tanke som oupphörligt återkom: hvad skulle man besluta öfver mig? Jag kunde ej mera bedräga mig sjelf; dessa rykten, som jug i början helt och hället föraktat, hade på en gång rest sig i min väg, liksom för att stänga mig uträdet i verlden, och de hade blitvit ansedda trovärdiga hos dem, som lagen ålagt utt beskydda mig. Hade jag då redan förverkat min rätt såsom medborgare och menniska, efter man vågade döma mig till unlergående af ett så förödmjukande prof? )ch beslutet att rådtråga läkarne, bevisade let icke att man ej vågade tro mig i be ittning af mitt fulla förnuft? Såg jag ej leri redan en antydan om den slutliga utsången? Om mina krafter skulle svika mig cenna förfärliga strid mot ödet! Om sinesrörelsen och rädslan skulle göra mig ur tänd ett redigt besvura deras frågor! Hvarje und på degen såg jag trumför min själs je dennå hemska domstol, som forskade i nina ouletsdrag, bevakade mina rörelser och ökte intrönga i mina tankar. Var jag väl