diplomatiens snilledrag, och af deras förhoppning att följderna af detsamma skola befria dem från allt vidare åtgörande vid det omöjliga värf de åtagit sig. Och detta är verkligen det minst otroliga i hela historien; ty sanningen att säga ha de sju vise männen hittills synts spela rollen at. byggmästare, som gått och synat en nedrutten kåk, hvilken de fått i uppdrag att stötta under; men så snart en af dem velat anbringa sträfvor? på den punkt somd synts honom mest bofällig, har han hindrats derifrån af de öfriges ängsliga rop: Yakta dig! rör ej dervid, ty då ramlar hela saräpet?. Och att detta skulle blifva resultatet af denna konferens, som Danmarks 7?vänner? gjort sig så oändligen mycket besvär med att få ihop, insåg väl redan på förhand litet hvar, utom naturligtvis diplomatien sjelf, som envisas att få bygga den bro, öfver hvilken menskligheten skall rycka fram med sin tunga packning, ehuru hon på sin höjd kan åstadkomma en som förslår för enstaka promenerandes lättfotade behof, så länge hon vidhåller planen att låta den hvila endast på två pelare, den ena förfärdigad af samtidens materialistiska granit, den andra af det drömda tusenåriga rikets månsken. Skall man våga hoppas, att den nya lexa, som den nu församlade konferensens vanmakt synes komma att gifva, ändtligen måtte öfvertyga diplomatien om att hon måste abdikera, så framt hon icke vill hemta sina inspirationer från något annat håll än från de elementer, som utgöras af tidens materialistiska intressen och af dessa politiska murmeldjur, hvilkas sömniga själar aldrig kunna höja sig till den synden att svärma? för någonting, hvilka i orden kokettera med mensklighetens heligaste sanningar, men i sjelfva verket icke känna något högre ideal än Pompodourpolitik och Tartuffekristendom? Skall hon kunna öfvertygas om, att tiden icke längre kan vara hjelpt med trångbröstade formaliteter, icke ens med andar som förmå uppsvinga sig till den högsta spekulation, utan att han äfven behöfver hjertan, som förmå sänka sig ned i nationallidandets afgrunder — män, som icke kunna se öndskan och eländet sträcka sig längre, utan att låta stormen af sin-harm bryta lös och väcka de försoffade, bortsopa de förhärdade? Skola Danmarks Cvänner?, efter att hafva tvingat det hjeltemodiga folket till en va penhvila, som kanske skall visa sig blifva för detsamma ännu förderfligare än alla dittills upplefda motgångar — skola de, äfven efter konferensens sannolika fiasco, fortfarande kunna lemna Danmark åt sitt öde, lyssnande endast till de : materialistiska intressenas rop: Wir wollen trinken und essen Den Wein und die Austern der Gegenwart Und die dunkle Zukunft vergessen? Efter den erfarenhet, som redan vunnits, kan man nog vänta sig äfven detta. Dock är det ett anmärkningsvärdt tidens tecken, att.i sjelfva England de materiella intressenas förnämsta målsman omsider tyckes ha blifvit väckt till besinning af att man begått ett ohjelpligt fel genom att icke långt för detta hafva upptrådt i handling. Det vore verkligen icke för tidigt, om man litet allmännare komme till insigt utaf; att det mången gång är lika förhastadt att stå tvärt stilla, lik en istadig åkarkamp, som att rusa åstad likt Simsons räfvar med elden i svansarne. Och det sednare har lika litet som det förra någonsin önskats af dem, hvilka ideligen manat till kraftig handling: Det är en stor skilnad mellan tanklöshetens illusioner och den lefvande värman för fäderneslandets väl: Att lefva i en entusiastisk drömverld är lika litet en rekommenderande statsmannaegenskap, som att genom nötning mot verkligheten hafva blifvit förtorkad och utkyld och berötvad tron på det sannas och rättas framgång här i verlden. Men kanske skall man nu taga den satsen, att det är för sent att intervernera, till förevändning för att åter få lägga armarne i kors? Såsom ett vittnesbörd om den allmänna opinionen i England i afseende på Preussen, införde Aftonbladet i går ett litet poem ur Punch, föranledt deraf, att konungen i Preussen dekorerat prins Alfred af England med Svarte Örns-orden. Pocmet är kanske för mustigt för att böra i sin helhet meddelas i svensk öfversättning, men för att gifva dem bland Aftonbladets läsare, som Bj äro nog hemmastadda i engelska språket: för att förstå verserna, ett begrepp om deras anda, tillåter jag mig, såsom en ltterärhistorisk kuriositet, bifoga en öfversättning af första versen: Tag igen din orden. Din orden vräks med fart igen 1 I synen på dig sjelf, pultron! Ej ens en hund vill bära den) Du röfvare på kungatron! Å Du bär ju Cainsmärkets brand, Fast han slog en blott, som du mins; Och du djerfs sträcka blodig hand dj Att dekorera Englands prins.! . 4