Aftonbladet – 21 maj 1864, sida 2

och ned på jorden, till den hårda, obevek liga verkligheten! Ack, jag drömde on Diane och om kärlek i det ögonblick di jag var tvungen att genom en rättegång tilltvinga mig rättigheten att anses så son en förnuftig varelse! Då jeg om aftonen återsåg henne, kund ag endast ofullkomligt beherrska min törrring. Lyckligtvis upptogs hon helt och ället af sina pligter säsom värdinna. Jag satie mig i en vrå af salongen, bredvid er gammal bekant till min far: den hederligc jundtjunkaren var förtjust öjver, att finna någon som tålmodigt alhörde hans jagihistoria, hvarföre jag fullkomligt befriades från omsorgen att underhålla samtalet. Un. der det jag lyssnade till hans berättelser, följde jag grefvinnan med mina blickar och sökte i hennes drag upptäcka några spår af morgonens sinnesrörelse; men hennes sköna anlete var lugnt; hennes panna jemn, såsom alltid. Jag tyckte mig dock spåra något tvånget i hennes glädtighet och artighet. Våra blickar möttes en gång; hon rodnade. Man inbar tet; hon serverade det och räckte sjelf en kopp åt mig; händelsevis befunno vi oss något skilda från det öfriga sällskapet. Andr?, sade hon sorgset och oroligt, ni är ond på mig.? Hvad säger ni? Jag har samvetsqval öfver alt jag i morgse gjorde er ledsen.? Himmelens englar! Hon tycktes nästan bedja mig om förlåtelse och 1 hennes ögon skimrade en fuktig glans! Den tråkige gamle ägaren kom och skilde oss åt, men :ja nade dock hunnit besvara Dianes ord med ;n bliek, som så talade hjertats språk. att von nästan leende lemnade mig.