Aftonbladet – 21 maj 1864, sida 2

Då vi följande dagen möttes i trädgården. förstod hon genast vid min första helsning att jag beslutil underkasta mig mitt öde: jag hade insett alt jag för henne borde görs aftskedet lättare. Ni är god, Andre?, sade hon, och ni vill bespara mig ända till sorgen öfver al behötlva visa mig obeveklig. Ni vet förö rigt utt endast omsorgen för ert bästa, för mår mig att förorsaka er någon smärta.? Ja, jag vet det, svarade jag, och jag tackar er för alt ni icke uppskattat min tillenhet ringare än er. Jug vill vara er irdig, på det ni skall kunna vara stolt öfver mig.? Jag tycker om er så der, min vän; tack för ert ädelmod; tro mig, det kostade mycket på mig att uttala det ord, göm skulle skilja oss åt. Om ni icke gjort det, dyraste kusin, hade jag måst säga det om några dagar.? Ni tänkte då på att resa? svarade hon, ytterligt förvånad. ?Ja, jag hade beslutit det, men icke utan hårda strider med mig sjelt?, återtog jag ifligt, och emedan vi nu en gång upptavit den bedröfliga frågan om min framtid, åste jag väl anförtro er utsigterna derför, ifven med fara att göra er ledsen.? Min Gud, ni förskräcker mig, Andrö!? Åh, lugna er! Det är blott en strid mellan rrefve de Maufert och mig.? Men det är just det som gör mig förviflad! Jeg är på era vägnar rädd för hoom och detär derföre jag v ille aflägsnaer.? Var det derföre?? ?Hvar skulle jag eljest fått allt mitt mod, mm det ej varit ör att rädda er?? utbrast on med en väma som gick mig till hjertat. sSäg mig allt, jag ber er7, fortfor hon: sedan. någon åd mellan-ser och