Aftonbladet – 20 maj 1864, sida 2

Hennes smärta kom mig att blygas; jag var nära att förråda mig, bekännelsen svätt vade redan på mina läppar... Ännu ett ord och en afgrund skulle öppna sig mel; lan Oss. Förlåt, förlåt mig! liviskade jag. Hon svarade ej och jag såg hennes tårar rinna, oaktadt hon höll båda händerna för fortfor jag. g ag skall res sluthgen Vi sutto båda ty en lugnade hon sig och sade Jag tackar er, min vän, för dessa ord. Jag ekaull söka vara lika stark som ni. Dröj blott ett par dagar, så att jag fär bereda mig på detta afsked. som kanske blir för läng tid ... Vi tystnade åter. En oförklarlig oro hade ogit mitt hjerta. jug var rädd för mina egna tankar. Då vi återkommit till slottet funno vi der några pratsamma grannar, som kommit på besök: jug drog mig undan till mina rum. Diane tviflade icke mera på min kärlek; hennes tvekan, hennes sinnesrörelse visade mig det. Hon hade icke fördömt mig, icke strafiat mig, då jog var nära att törråda mig! Det var snarare med bedjande stämmu hon tystat mitt hjertas verop. Jag förlorade mig i dåraktiga drömmar; hennes ötverseende godhet skapade mig oförmodadt en ny, förtrollande synkrets. Gode Gud, om hon också älskade mig! Om hon, som jag, i sitt hjertas djup dolde en låga, som pligten tvingade henne att förqväfva! Jog drog mig tll minnes huru ofta hon bliivit orolig eller upprörd alltsedan den stund då jag i feberyrseln förrädt mitt bjertas hemlighet, liksom den blixt af fröjd, som lyste 1 hennes öga den dag då läkaren förklurade nit jag ännu icke fick tänka på till Englund. Jag pån:ivde mig den vårmorgon, dä vi geloppersde genom skosen och då hon ätven talade om min resa. Hvilken skilnad mellan förr och nu! Forte. följer) stun