Aftonbladet – 19 maj 1864, sida 3

lig olycka om ni ej ens kon uthärda bör. dan ar en inbillad ledsamhet? 1 hennes stämma låg så mycken kraft, så mycket mod, att jag blygdes öfver min tve. kan. Jag insåg att om jag utan strid öfvergaf min sak, vore jag i hennes ögon ohjelpligt förlorad. Kedan samma atton skref jag en biljett till min notarie, uppgat en tidig timma följande dag tör mitt tillämnade besök hos honom, och begaf mig följande morgon till Montherme. err Granger var en uf dessa notarier af gomla stam:en, hvaraf man i landsorten ännu någon gång finner en och annan typ, och som födas, letva och dö bland pergamenter och sigiller. Hen hade uppsatt min mors giftermälskontrakt, han ver medlem af vårt fomiljeråd och jag var så mye ket säkrare på att i honom finna ett stöd, som jag visste au han icke var någon vän till grelve de Mueufert. Klockan åtta på morgonen stod jag i hans arbetsrum. Hau emottog mig med en, på en gång vördnadsfull och beskyddande välvilja. Nö, herr baron, sade han, hvilken god vind blåser det i dag efter jag får det nöjet alt se er? En allvarsam sak. skrifver ni! Nya små skulder, hved? I alla fall gläder det mig att ni tagit mig till biktfader: på det sättet lår jag det nöjet att se er ibland. Bästa Grunger, svarade jag, detta uttryck karakteriserer verkligen fullkomligt det steg jag tagit: jag behöfver en biktlader såväl som en vän och rådgitvare, ty den angelägenhet som fört mig hit är at allra största vigt.? För djetvulen? Hvad säger ni? Tala utem omsvep, herr baron, ni vet att jag är er tillgilven.? Fors. följer.)