Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

Hon hellre sofvit i somrar sju, JÄn att se Danmark så armt som nu? Så svalan. Snart hon dock höjde vingen Och flög allt längre mot tjällhög nord. Jag salt bedröfvad. — Det enda ord Jag kunde stamma var: ingen, ingen! Vill ingen hjelpa i sådan nöd? Vill ingen rädda från våld och död? Du, sköna land, med de gröna lunder! . Du, tappra, vettiga, goda folk! Vill ingen blifva din faras tolk? Är det bestämdt, att du skall gå under? Sätts ingen damm mot förderfvets flod? Jo — när du drunknat uti ditt blod. I OQO, Europa! stor blifver skulden, Som på din hjessa du lastar nu. Hvar dag den ökas med tyngder sju.. När skall den någonsin blifva gulden? Om framtidsära du bryr dig ej, Om menskokärlek ej heller — nej! Snart finns i Danmark ej hus, ej koja, Der man ej gjäter ett fallet stöd, En vän, en slägting, i slaget död, Om han ej smiddes i oväus boja. Hvad faderlösas och enkors rop! Och utaf husvilla hvilken hop! Att sådan jemmer båd se och höra! Att, lik en skendöd, förnimma allt Och ligga der, i ett liks gestalt, Och ej ett finger ens kunna röra .. Det är, vid Gud, en beklaglig lott Och full af nesa, som Svea fått. Hvem var, som snodde de hårda banden Kring hennes fot och kring hennes arm? — Fastän .dess känsla är lika varm Som förr för skandiska brödralanden Hon kan ej taga ett enda fjät: En mäktig vilja förbjuder det. O, himmel! lös denna nervförtrollning I, Sveas lemmar! Låt blod och saft Anyo flyta. Gif henne kraft Alt åter framstå med värdig hållning, Att blifva åter ed förr hon var, j höljd af smälek på gamla dar. N Wilhelmina.