Aftonbladet – 18 maj 1864, sida 2

Kom, lilla svala! — på sträckta vingar Du nog har flugit dig trött och varm. Kom, sätt dig här på min fönsterkarm Och låt mig höra om bud du bringar Från broderiandet, från Öresund, Från åldrig Dana i bokars lund. Du kom. — Ditt språk jag vill söka tyda, Ett språk af toner, så rent, så klart. Rätt far fort!. jag förstår dig snart. Spörj icke?, så dina ord ju lyda, ?Se hellre tårdränkt mot jorden ner, Vet, snart det finns intet Danmark mer. Ty se!... Hvem kunde väl det förmoda? Vid strålig middag blef kolsvart natt. Och när i trygghet och lugn det satt. Det glada folket, det hjertegoda, Olyckan kom, som lavinens fall, Och stördt var lugnet och glädjen alls Vandaler kommo, i stora skaror, Som glupska ultvar kring fredlig hjord, Och deras lösen var — brand och mord! Väl dansken trotsar båd död och faror, Men -— armen mattas och hjelp ej fås. Han måste kämpa tills han förgås. Snart öfver leende blomsterkullar Skall våren ila med lätta fjät Och sjunga högt. — Dock, förnims väl det Der, hvarest bombernas åska rullar Och gräsligheter af alla slag I blod sig välta, båd natt och dag? 8e storken kommer från fjerran länder. Hvar är nu taket han bodde på? Hvar äro barnen, de glada små? En hop af aska och svarta bränder Blott återstår af det glada hem, Dit han har bringat... han vet väl hvem. ) Kring bokens hjesse, nyss grå och naken, Naturen sveper sitt gröna flor Och ler . Hvad säger jag? — Nej, jag tror Hon bittert sörjer att hon blef vaken. ) Har afseende på ett bland danskarne allmänt gällande skämt, påstående att det är storken, som bringar de nyfödtla barnen till hus.