bevis på deras sympati och deltagande, ät ven penningar att resa till Köpenhamn för. På jernvägen ankommen till Libeck måste jag dröja der några dagar för att vänta på lägenhet, hvarigenom mina penningar blefvo otillräckliga; jag vände mig deriöre till kapten Sylvander, yppade för honom min ställning och bad honom låta mig ligga ombord för att hvila mig efter resan, emedan jag hade mycken plåga af mina sår. Kapten Sylvander svarade att han ej hade någon plats i salongen, men om jag ville sitta på däcket kunde jag gerna blitva ombord; han tycktes icke gerna vilja tala vid mig och gick bort till andra ändan af fartyget. När han kom tillbaka sade jag honom att jag ändå hade något penningar och saker af värde samt att jag i alla händelser skulle betala för resan när jag komme till Köpenhamn. Kapten Sylvander upplyste mig om sina priser på första, andra och tredje plats och lemnade mig derfter utan att säga något vidare; han erbjöd mig icke fri resa. Af hela bemötandet slöt jag att kaptenen ogerna ville hafva mig med sig såsom passagerare, och jag lemnade derföre fartyget. Som jag dock för mina sårs skull omöjligen kunde uppkjuta resan gick jag ombord igen dagen derefter, kort före fartygets afgång. Mot ftonen började det blifva mig för kallt i min tunna klädsel, hvarföre jag, utan att bedja om lof, begaf mig ned i lastrummet ;land åtskilliga fastager och lådor; om der fanns tunnor, pressenningar Öller suntält kan jag ej säga, emedan det var ganska mörkt; det började regna smått och folk kom för att lägga på luckorna, hvarvid jag gaf tillkänna min närvaro. Man frågade mig nu om jag hade köpt biljett, hvartill je svarade nej; vidare om jag fått lof af kaptenen att ligga i lastrummet, hvarpå jag äfven svarade nej. Man tillsade mig att gå upp på däcket, men när jag sade alt jag var sjuk och sårad och tunnt klädd samt att jag ej ville eller kunde. vara på däcket gick mannen bort till kaptenen och återkom inom kort med det beskedet att denne ej hade plats åt mig i salongen, men tillät mig stanna qvar i lastrummet; luckorna skulle likväl tillslutas, men man var nog medlidsam att sticka en pinne emellan, så att jag ändå kunde se en skymt af ljus och ej saknade frisk luft. Fram mot natten kom en norrman, som hade gjordt mig flera tjenster i Läbeck, ned för att se om mig: jag bad honom skaffa mig en rock, emedan det var mycket kallt, vilken hän ock fick åt mig ar styrmannen (Aminoff). Det är sannolikt att det i lastrummet, utom annat, äfven fanns säckar med frö, ty när jag steg upp derifrån i dagbräckningen, utan ringaste aning om att det hade varit lats anordnad åt mig dernere, voro mina kläder något smutsiga af frö och damm. Då styrmannen på morgonen utdelade biljetter till passagerarne, gick han förbi mig med de orden: ?Ja, ni har väl inga penningar?. Jag trodde derför att kuptenen gal mig fri resa och öfverraskades af att i Malmö bli tilltalad af en herre, som sade mig att kapten 5. ville uppgöra med kaptenen på Thunberg att jag skulle få följa med till Köpenhamn; han kunde sedan, när han en gång komme ötver till Malmö, få det uppgjordt. Jag svarade, att det måste vara ett misstag, då jag nog kunde komma till Köpenhamn och att ja då skulle göra upp med kaptenen. Då Thunberg straxt derpå afgick, fick jag ej tid att tala med kapten S.; jag frågade befälhafvaren på Thuuberg om denne talat med honom om mig, och då: han svarade nej, ville jag betala min biljett, men kaptenen ville ej emottaga-någon betalning, då han fick veta förhållandet, och tillät mig alt uppehålla mig ombord hvar jag ville. Han berättade sednare för några herrar hvem jag var, och jag måste berätta dem det närmare; de förebrådde mig att jag ej vändt mig till dem ombord hos kapten S., då de skulle ha skaffat mig hvarje beqvämlighet. Från dessa herrar förskrifver sig säkerligen den första uppsatsen i Dagbladet. För de oriktigheter, som möjligen finnas deri, har jag måhända skuld genom att ej ha berättat allt omständligt nog; det skall derför fägna mig om jag härigenom borttagit något al det kränkande för kapten Sylvander, oaktadt jag Ängalunda är honom tacksam för det han fått mig omtalad såsom en snuskig och illaluktande menniska. Jag hade svårt nog att skaffa mig de simpla kläder jag bar, och att mitt sår luktade illa behöfde ej omtalds, enär detta, som man vet, är händelsen med alla skottsår. Jag skulle gerna äfven dessförutan ha -medgifvit kapten 5. att jag ej protesterat mot den. anvisade platsen eller gjort anspråk på salongen.? Rr -S M. A. Bläm. F En af de få återstående hjeltarne från sednaste finska krig har i dessa dagar aflidit i Linköping. Det är postinspektören derstädes, f. d. öfversten Michael Adolf Bläm. Det var om honom Runeberg sjöng efter