Times yttrar sig i sin sednaste nummer ötver Tysklands och Preussens politik på följande sätt: Tyska nationen synes i detta ögonblick ej förmå se någonting annat än sig sjelf och sin motståndare. Fördjupad i denna strid har den förlorat hela den öfriga verlden ur sigte. Men den öfriga verlden har ingalunda förlorat tyska nationen ur sigte, och Tyskland gjorde bäst i att tillse huruvida det är i tillfälle att bjuda trots åt hela Europas opinion. Är då Tyskland verkligen så sjelftillräckligt, så oberoende af den öfriga verlden, som det vill låta oss förstå? Hvad skulle väl ha blifvit af preussiska monarkien under sjuåriga kriget, hvad skulie väl ha blifvit al österrikiska kejsaredömet under dess förnyade strider emot Napoleon, om de ej understödts af England? Och hvarföre lemnades detta understöd? Emedan man insåg, att Tyskland var stäldt emellan tvenne stora militärmakter i öster och vester, och deras samvetslösa ärelystnad, att Tyskland vore folkrättens och den bestående rättens naturliga skyddsmakt, och att vi på samma gång vi understödde Tyskland, understödde rättvisans sak emot förtryck och omskapningar. Har väl Tyskland nu samma anspråk på att vara ordningens och rättvisans upprätthållare? Kan det väl hädanefter med den ringaste konseqvens komma och begära sina grannars hjelp i händelse det sjelf skulle göras till föremål för samma slags våld och plundring, som det s begålt emot Danmark? Om det med rlust af verldens sympati köpt sig en tillökning i preussiska monarkien af hertigdömena Slesvig och Holstein, har det då icke köpt detta för dyrt? Det förflutna är oåterkailleligt, men det bruk, som göres af den nuvarande månaden, kan mycket bidraga till mildring af verkningarne. Om deremot underhandlingarne föras i samma anda som kriget blifvit fördt, så gifves ingen räddning från den Nemesis, som ännu aldrig lemnat menskliga lidandets vågskål utan sin motvigt. Vi vädja till Preussen sjelf. För 120 är sedan tillegnade sig Fredrik den Store genom en blandning af våld och svek österrikiska provinsen Schlesien. Detta betraktades såsom ett under af skicklighet och lycka; men under de följande 20 ären kostade Schlesien Preussen tre blodiga och förtviflade krig, under hvilka det såg sin hufvudstad tvenne gånger intagen af fienden, och skulle under det sista ofelbart ha dukat under, så framt icke en palatsrevolution i Ryssland ryckt det utur förderfvets käftar. Kan den nuvarande konungen af Preussen -— som icke är någon Fredrik d. Store, och som lefver i en tid, då händelserna följa tätt på hvarandra, och menniskorna lefva fort — hoppas att undkomma mera ostraffadt än den fulländade krigare och statsman, som var så nära alt begrafvas under tyngden af sin egen roflystna äre