Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 3

CInsändt.) Lekmannaverksamketen autoriserad i i sjölagon. Den nya sjölagen bestämmer i 30 följande: Befälhafvare bör under resa om skeppsfolkets helsa, sedlighet och gudsfruktan I iakttaga den sorgfälligaste vård, som tillhör -en god husfader: som en sampetspligt i sistnämnda hänseende låte han sig angeläget vara att allmän bön å fartyget morgon och afton, så ock gudstjenst hvar helgdag, ej försummas mår samt alt arbete, som uppskjutas kan, å helgdagar icke älägges besättningen.? (Kursiveringen förekommer ej i lagen.) Detta föreläggande för skepparen öppnar, åsom man torde finna, ett vidsträckt fält för lekmannaverksamhet? om skeppsbord. Icke blott allmän bön skall hållas hvarje morgon och afton, —om ock för olika trosbekännare, såsom hinduer, kineser, muhamedaner, negrer m. fl., som kunna råka att utgöra besättningen, för att nu icke tala om passagerare af olika trosbekännelse — utan ordentlig gudstjenst skall hållas om söndagarne. Om man kan göra sig förvissad om att undervattensgrunden, väderilarne, störtsjöarne, dimmorna, arbetet vid pumparne m. m. skall kunna bortdekreteras från morgnar och aftnar och från gudstjensttiderna, så alt de icke fordra sjöfolkets oaflåtliga uppmärksamhet, och om man äfven icke befarar att gudstjensterna skola verkä sådanw distraktroder som för icke länge sedan på ett af Stockholms farvatten sprängde ångpannun på em ängslup, der ett sällskap läsare hade sina religiösa öfningar, återstår likväl alltid frågan hvem skall förrätta gudstjensten? Skall denna hädanefter joå I bkepparexamen, så att iägon börgen för renlärigheten? må vinnas, eller skall ordet blitvafritt. om .skeppsbord, då man deremot på landbacken häller så nöga efter de frivilliga predikanterna? Kan man på den privata sjötjensten tillämpå hvad söm gällt för krigshä ren, nemligen att. soldalen kommenderas både att gå till nattvarden, att hålla gudstjenst (korum), och att afhöra och deltaga i deusammr, vare sig nu att den alldeles strider mot öfvertygelsen eller icke? Månne en sådan lag stär i harmoni med grundlag och kyrkolag? Kan. staten ens fordra dess tillämpning, utan att bestå prester. å alla förkosier som dygnet om äro till sjös? Hvarföre fordras då en vidsträcktare religionstjenst på sjön än på land, der ingen tillhälles att gå 1 morgonoch aftonbön, och icke ens kan hållas dertill, emedan på de flesta ställen på landet ingen sådan bön eger rum? Hvad slags bön och hvad slags gudstjenst skall hållas, har sjölagen kd bestämt; men likväl gjort, hvad som för lagstilen-är mera ovanligt, till en samvetspligt för befälhafvaren att anordna sådan religionsöfning, bvarigenom ett nytt bryderi blitvit lagdt jill de många andra, som bekaja kofferditjensten. Om befälhafvaren är en semvelsgrann och tänkande man, har han vanligen en sjelfstindig äsigt om religionen; han har icke, såsom presten, svurit trohet ät någon viss dogm. som han är skyldig aft förkunna, om han tror derpå eller icke, utan sjömannen, seom man vill göra till prest, dömer efter sit förnuft och sin erfarenhet. Han kan komma alt göra sig samvele al alt påbjuda uppläsandet at böner och predikningar, hvilkas innehåll och ordställning ban kanske icke finner lämpliga, och han kan med ett ord hysa helt andra än de påbjudna åsigterna om det högsta väsendets verkande och det sätt hvarpå man skall bevisa detsamma sin dyrken. Men dessa åsigter, hvilka han icke vill påtvinga någon och hvilka icke ens konungen får grundlagsenligt betvinga, komma i kollision med hans nya och oväntade embetspligt att onordna religiösa öiningar, kanske till och med för alldeles olika trosbekännare. Han bör således, om hen skall följa sitt samvete och icke vill komma i konflikt med andras ötvertygelse, upphöra att föra fariyg, sedan befälhalvarebetuttningen blifvit et slags prestembete, Eller skulle meningen med denna. leg vara, att man icke börvaga dessa religiösa påbud så noga?, uten blott pro forma änordna religionsöfningar eller låte hvem som NH göra detta, så är ju samvetspligten? tolkad på ett mycket beqvämt, för att icke säga lättsinnigt, sätt. Eller är meningen, hvad i verkligheten också kommer att blifva resultatet, att lagen icke skall efter efvas, så utgör denna nya lag ett nytt uilleg till de många, hvilka redan viå sin utgifniog borde upphälvas, för att icke genom uphrotten minska oktvingen för lag. DNR I