Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

sedan lät genom Catherine uppkalla mig : linnehandkammaren, och frågade mig om vi under natten haft något nytt feberan fall. Jag svarade nej; men jag såg snart att hennes oro hade en annan orsak och att hon synnerligast ville veta om jag ej berättat er något af hvad som tilldragit sig under er sjukdom, Nå, jag måste ljuga. antingen för er eller för henne: jag nekade i alla fall djerft. Det var rätt?, svarade jag, det bör du alltid göra i fall hon skulle fråga dig något mera om samma sak.? ?Det är icke svårt. För öfrigt, herr Andrå, tror jag att ni gör orätt vid att så mycket fästa er vid detta. Ni talade i feberyrseln så mycket och sade många orimliga saker, som till exempel om att vilja döda herr grefven, och hvarföre skulle det ena vara mera sannt än det andra?? ?Du har rätt!? utropade jag, förvånad att något så enkelt aldrig fallit mig in. ag fästade mig vid denna förhoppning, som en druknande vid ett halmstrå. Kunde Diane verkligen sätta tro till en bekännelse uttalad i feberyrsel? Säkert tvekade hoo ännu, efter hon ej med ifver omfattade mitt förslag att resa tll England. Vore deticke nog om jag i djupet af mitt hjerta dolde min kärlek, för att ur hennes själ utplåna inda till skuggan af en misstanke? Skulle jag icke då våga vistas i hennes närhet? Något lugnad af dessa tankar började jag inyo uppbygga mina luftslott — alltid kommer lidandets tid, tröstade jag mig. : Dagen derpå, då läkaren gjorde sitt sedvanliga besök, sade grefvinnan till honom: ?Herr doktor, Andre talade i går om att :esa till Bogland; anser ni det icke vara sklokt att alltför snart gifva vika för denna inskan ?7