Aftonbladet – 14 maj 1864, sida 2

Med dessa ord skyndade hon fram för att uppehålla mig i sina armar: hon stödde mitt hufvud mot sin axel och jag hörde hennes hjerta slå. Jag kuude ej uthärda denna rent systerliga ömhet, mitt bättre jag uppreste sig deremot och jag lösgjorde mig ur hennes famn och sade: PDet är ingenting, det är förbi nu.? Hela denna morgon led jag oerhördt. För första gången anmärkte jag hos Diane en förbehållsamhet som de föregående dagarne undgått mig; jag påminte mig tusen tecken af oro, som antydde en vaknad försigtichet eller sårad stolthet. Hennes röst hade en klang som jag ej förut hört; allt förutspådde att förtroendet oss emellan hädanefter var bannlyst. Tanken på den be dröfliga framtid jag genom denna däraktiga kärlek skulle bereda mig, plågade mig så ott jag var frestad att kasta mig till hennes fötter och bekänna allt samt sålunda framkalla en dom, som säkerligen endast medlidandet förhindrade henne att uttala; men skulle detta icke blifva en fullständig brytning oss emellan? Det finnes ord, som uldrig kunna utplånas, som af rena hjerlan aldrig kunna glömmas, Likväl syntes mig Dianes blickar mera sorgsna än stränga; de förrådde en ljuf melaukoli blandad med, jag vet icke hvilket själens ljus, som strålade derur; så skulle barmhertighetens engel blicka. Med kärlekens vanliga egoism lyssnade jag ett ögonblick till en ond tanke: kanske skulle hon ej hafva mod att förvisa mig ur sin närhet; men jag förjagade snart denna förhöppning såsom en teghet, både henne och mig ovärdig. Jag insåg. att jag ej längre kunde dröja på slottet Maulfert; jag beslöt att uppoffra mig för hennes lugn och att hespara henne sörgen att förvisa mig,