Aftonbladet – 13 maj 1864, sida 2

kens lag, som binder skaparen vid detska pade, som lärer oss att älska det verk v utfört, och han synes känna samma vän skap för mig, med blott den skilnad at deruti blandar sig kanske ett slags under. gifvenhet, kanske fruktar han också attjag skall öfvergifva honom. Allt detia, min vän, bör förklara för dig hvarföre jag, ehuru fri, dock qvarstannar i Carlsruhe. Jag kan ej lemna mit verk ofulländadt; det skulle vara en grymhet. Schultz är ännu så orolig, fruktar alltjemt att jag skall resa ifrån honom, så att an följer mig som skuggan och bönfaller att jag ej skall gå ut, utan att medtaga honom. På några få veckor kan jag ej betaga honom förskräckelsen för ett nytt anfall, han skulle anse sig förlorad utan mig. Hvart skulle jag dessutom resa? Utom din vänskap återstår mig intet i verlden; jag har ingen framtid mer; den kärlek som ännu qvarhäller mig vid lifvet är blott en dröm... Du vet nu hvarföre jag än en gång afbrutit min berättelse; jag skall i morgon återtaga den. XI. Jag kan ej säga dig hvad som tilldrog sig omedelbart efter den svimning som sträckte mig till golfvet vid Dianes fötter. Då jag återfick sansningen, befann jag mig i min sängkammare, matt och utsträckt på bädden; Bastien vakade vid min hufvudgärd. Då han hörde mig hviska sitt namn, uppgaf han ett glädjerop. Ack, min Gud, han är räddad!4 sade han. ?Herr Andre, känner ni igen mig?4 4Ja visst, jag känner dig; hvarföre förundrar det dig? ?Ah, hvad grefvinnan skall blifva glad , Men ni fär icke tala mera: läkaren har sagt