han sjelf med beundransvärd skarpsinnig het utpekade. I min ifver att öfvertygt honom fann jag argumenter, som öfverra skade mig sjelf, ovedersägliga sanningar hvarpå jag aldrig tänkt, och som komm likt en störtflod ur mitt deltagande hjerta. Jag kände öfvertygelsens kraft gonomström. ma mitt hela väsende, och jag lät den strå. lande intränga i hans af sjukdomen för mörkade förstånd. Efter en half timmas förlopp reste sig Schultz lugn och glad. tTack, sade han enkelt och hjertligt, det han fattade min hand. Tillåter n mig gå ut? tillade han glädtigt. Ja, vi kunna promenera 1 trädgården, om ni så vill, sade jag. Nej4, svarade han, låt oss gå ut iskogen, ut på fältet. Jag aktade mig väl att låta förstå den förvåning som detta förslag hos mig uppväckte; Schultz gjorde det så uppriktigt och vänligt, att jag ej kunde misstaga mig på hans afsigt: hädanefter förstå vi hvarandra, icke blott med tanken, utan med hjertat. Låt oss gå, sade jag, och vi gingo. Dessa ord, min käre Wilhelm, visar dig på hvilken punkt jag nu står med min doktor: jag är tri! jag är icke mera fängen! Jag har för första gången sett för mig öppnas dessa gallerportar, som min förmyndares befallning under ett helt år tillslutit ... Jag är fri, fri genom tacksamheten, fri genom medvetandet att hafva räddat en själ som kanske eljest skulle nedsjunkit i evigt mörker! Skall jag säga dig det, min vän? Ja erfar en obeskriflig känsla af stolhet oci glädje deröfver, alldeles som om jag utfört en god och stor handling. Jag har fästet mitt hjerta vid den stackars Schultz, som jag förut afskydde, genom den störa kärle