Aftonbladet – 12 maj 1864, sida 3

Det är onödigt, svarade jag i en ton som icke tillät någon invänning, man väntar mig vid Maufert...z Jag knuffade honom åt sidan för att komma fram, men han stängde ånyo vägen för mig. Bastien fattade min arm, Herr Andre, sade han, jag bönfaller derom, hör mig... Ni vet att jag är er tillgifven af själ och hjerta. Grelvinnan Diane har skickat mig hit; hon väntar er och har bedt mig följa er hem. En vagn är här. Knappast hade vi hunnit utom dörren förrän jag hörde den tillslutas bakom oss och stängas i dubbla lås. Jag lät Bastien sitia upp bredvid mig, jag tog tömmarne och vi körde i starkt traf genom gatorna. Jag visse ju att Diane väntade mig. nom en qvarts timma uppnådde vi skoarne. Jag bespejade noga busksnåren, som antade vägen, ty spöket hade kunnat dölja sig der. Ållt sedan morgonen visste jag mig vara omgifven af förräderi och fruktade att falla i någon snara. Solen sänkte sig mot vestra horisonten, skogen stod tyst som om den väntade på en olycka och träden närmade sig stundom hvarandra, såsom för alt innestänga mig; men jag var lugn och bestämd och betraktade dem utan att blekna och de drogo sig tillbaka för min fasta blick. Ett ögonblick sträckte sig deras grenar öfver vägen liksom för att gripa mig, och en af dem skrapade mig på kinden. Jag slog på hästarne och kom undan. Bastien tycktes blifva rädd, fastän han eljest är både odig on tapper, och betraktade mig helt kl. sFrukta ej, sade jag: darra 26 Slutligen framkommo vi till Maufert; det var relan mörkt och Bastien ville att jag ser du icke att de