Aftonbladet – 12 maj 1864, sida 3

SAcklI sade fru de Jonval, det stackar: barnet! hvad han är lik sin mor i denne stund ! Jag förstod henne alltför väl. Jag tyckte mig förlora foltästet, jag kände nes arm svika mig och jag störtade till golfvet, så som trättad af åskan. Jag hade likvälicke förlorat all känsla af lidande. Tystnaden och natten omgålvo mig, en oförklarlig tyst nad, en tung dyster natt, sådan som graf: vens natt måste vara, och min tanke ensam, vakade deri... Xx. En oväntad tilldragelse, min käre Wilhelm, har afbrutit min berättelse och kanhända lugnat en viss orolig oreda i mina tankar som ibland uppstår då jag tänker på det förflutna; derföre har jag i kat dig ett oatslutadt kupilel. jag satt och skref, hade min kammartjenare, den gamle Fritz, kommit in i mitt arbetsrom, som han ofta gör, uten att vara kallad och blott för att se på huru jag läser eller skrifver; denna frihet tillåter jag gerna min trogne Caleb, som burit mig på sina armar och som ej kan lemna mig ur si fjerdedels timma. Jag skulle att förbjuda honom det, och jag är så ven vid hans oskyldiga vurm, hon går så sakta, att jag ibland alls icke märker honom. Jag vet ej huru länge ban varit der, då jag såg honom springa ut med största hastighet. Efter några ögonblick återkom han med Hermann, som mycket ängslig, bad mig skynda till doktor Schultz, emedan han fått Sett anfall, sade han. Jag följde hokom genast och träffade doktorn i sitt rum, der man tillstängdt alla fönsterluckor. SAb! är det ui? sade han brådskande, spi kommer just i tid! Den här stråtröfva