Aftonbladet – 12 maj 1864, sida 2

gen om det förtryck som på godset utöfva des i mitt namn. Jag blygdes öfver mir rikedom, då jag tänkte på att man, för at med några tusen francs öka den ränta a fem hundräå tusen livres, som jag redan egde. vågat förakta de öfverenskommelser, som juppgjorts af min far och utpressa ända til sista penningen af det stackars folket, son närde min sysslolöshet och mitt öfverflöd Jag återkom, lifvad af de ädelmodigastc föresatser. Jae hade ridit mer än två mi i galopp, ty jag fruktade att komma hen sent och att Diane skulle blifva orolig. Då jag inträdde i salongen, började Madeleint genast fråga efter Simon och hans hustru. som hon en gång helsat på. Jag har icke träffat dem, sade jag, jag kom ej att rida dit. Ni har då irrat i skogen hela förmidda. gen?4 sade hon. Jag lät Ralph gå hvart han behagade. oHan bör då hafva fört er temligen vide omkring, ty han var uttröttad och böljd a skum, då ni återkom. Hon hade således sett mig komma till I baka, kanske väntat mig oroligt. Jag rod. nade öfver den påtagliga osanning, hvartil jeg låtit förleda mig, och jag förebrådde Kr att hafva gjort henne ängslig. Jag räknade på att följande dagen kunna rättfär. diga mig och anförtro henne hvad som i dag sysselsatt mig. Men jag väntade förgäfves; Madeleine, men icke Diane, kom denna morgon ned i trädgården. Några dagar sednare, då jog ensam vandrade i parken, mötte mig den förpaktare, som jag redan en gång beskyddat mot intendenten. Han var så blek och såg så nedslagen ut att bg anade en olycka. Hvad felas er, Guillot?4 sade jag. fäg fort hvad det är.