Aftonbladet – 12 maj 1864, sida 2

Guillot betraktade mig med förskräckelse han ansåg sig förlorad. Jag hade föregående vecka erhållit de tv tusen francs, som min förmyndare hvarj månad utbetalade till mig, men ehuru ja väl kunde vänta mig ett afslag, beslöt ja dock begära ett förskott. Jag bad Guillo stanna qvar hos mig; det var icke nu de rätta ögonblicket att börja ett samtal, son jag visste skulle blifva häftigt, och att ho min förmyndare protestera mot de orättvi sor, som begåtts i mitt namn. Han had lagen på sin sida och jag visste honom var; i stånd att utan medlidande utarma dei man, som jag oförsigtigt nog gjort till min medbrottsling i uppträdet med Placide. Jag samlade allt mitt mod, besluten att om så påfordrades, ödmjuka mig för att er hålla det förskott jag önskade, och ilad utföre trapporna. Man sade mig att gref ven farit bort med sin intendent och ickt skulle komma tillbaka före aftonen. Mar kunde ej dröja till dess att vidtaga någri mått och steg, och mig återstod blott at uppsöka min notarie, som under min stu denttid ofta nog hjelpt mig ur iråkad pen ningeförlägenhet. Guillot var förtviflad; jag bad honom vänta mig på landsvägen. Jag lät spänna för en vagn och vi foro til Monthermå, dit vi inom två timmar an lände. En olycklig tillfällighet ville at min notarie var bortrest. Jag skyndade til samme rättstjenare, som kommit med lag sökningen till Guillot, i hopp att han mai min borgen skulle uppskjuta utmätningen några dagar. Han svarade att han erhålk befallning att ej lemna något uppskof, och att min borgen , emedan jag var omyndig, icke var gällande. Förtviflad öfver min oförmåga att hjelpa och öfver den stackars Guillots ångest, irrade jag omkring på