Aftonbladet – 10 maj 1864, sida 2

STOCKHOLM den 10 Maj Hedåborgerlig uppfostran. Vi ha förut i korthet redogjort för trenne föreläsningar, som rektor Biljeström här hållit rörande offentlig och enskild uppfostran. Det fjerde och sista af dessa töredrag hölls i går afton och det var af så stort intresse, äfven till någon del i politiskt hänseende, att vi skola försöka något utförligare återgifva gången af detsamma och sätta denna vår redogörelse i spetsen för vårt blad, såsom berörande en af de vigtigaste och intressantaste företeelser för dagen. I det föregående hade talaren sökt visa individualitetsprincipens tillämpning på den religiösa, den moraliska och den inutellektuella bildningen. Han ville nu taga i betraktande dess tillämpning på den medborgerliga bildningen. Uttrycket medborgerlig bildning hade ofta förekommit under diskussionerna i skolfrågan. Man hade dermed i allmänhet förstått införandet i skolan af sådana läroämnen, som afse det praktiska lifvet, den direkta nyttan, i motsats mot studiet af de gamla språken. Man hade dock dervid förbisett en omständighet som vore af den allra största vigt: ett sådant system för uppfostran, som erbjöde de bästa möjliga garantier för folkfriheten. Föratt närmare antyda hvad han härmed åsyftade fann sig talaren föranlåten göra en liten digression in på politikens område, dervid han dock icke ville låta sig föras längre än som vore oundgängligen nödvändigt för hans ändamål. När man med en blick på det närvarande tillståndet i verlden sökte utforska i hvad mån uppfostran, sådan som den för närvarande är organiserad, uppfyller nyssnämnde ändamål, kunde man icke undgå att erfara en viss beklämning, visea betänkligheter i afseende på fria staters bestånd. Man behöfde härvid icke företrädesvis tänka på det himmelskriande våld, som den närvarande stunden har att framvisa i vår närhet. Ej heller på den dufvenhet, som för ögonblicket tyckes hafva lagt sig öfver vissa folk. Sådant kommer och går. Taularen afsåge i stället spörsmålet, huruvida sjelfva de grundvalar, som blifvit lagda i och genom de principer, hvilka gjorde sig gällande genom den franska revolutionen och som summariskl kunde uttryckas med ordet: ? lighetsprincipen, lemnade några så rantier för folkfriheten. Denna princip hade onekligen visat sig verksam för undertryekandet af särskilda korporationers, klassers och stånds företrädesrättigheter och på dem beroende välde. Men den hade visat sig icke på långt när ega samma förmåga att motstå enväldet. Enväldet har förstått betjena sig af demokratien för sina ändamål, vare sig att det gällt kejsarval, parlamentsval, annexationer eller hvad det vara månde. Det har dessutom visat huru det går till att stäfja pressen, som skulle vara, den också, en af garantierna för folkfriheten. terstode således ingenting annat än revolutionen såsom den sista utväg, till hvilken man hade att blicka upp eller blieka ned, huru man behagade taga det. Men det skulle ingalunda förundra, om det inträffade, ätt samme man, som kufvat demokratien och pressen, äfven en dag visar sig förmå kufva revolutionen. Det kunde icke nekas att fordna tiders klasser och korporationer utgjorde verkligen ett värn för:friheten. De värnade den visserligen endast i och för egoistiska syften, men de bildade likväl ett skydd mot despotismen. De åstadkommo, derigenom att den ena klassen motvägde den andra ogh alla tillsammans motvägde den högsta makten, en jemnvigt i samhället, som persooli betsprincipen hittills icke förmått åstalkomma: Intet samhälle kunde bestå