Aftonbladet – 9 maj 1864, sida 3

har vuxit upp under mdlagen. För : andra äro ögonblickets förhållanden inycket j. allvarsamma. Tvenne stormakter hufvakaj stat sina till krigsmateriel och antal vida I öfverlägsna härar öfver vårt lilla rike och hafva nu nästan hela dess fastland i sin 1eg0. Den sta befästade ställning, på) I hvilken vi litade, har uppgifvits utan kamp, Imen med en ansenlig förlust of materiel: den andra har förlorats efter en blodig strid, fortsatt under 242 månad, hvilke I kostat en mängd menniskor Bf eller lemmar; slutligen har äfven den tredje fästningen utrymts utan motstånd, emedan intet hopp fånns om att i längden kunna bibehålla den mot en, isynnerhet i afseende!) på artilleri, öfverlägsen fiende. Vår arme står nu på Als och Fycn, visserligen ännu, I stridsduglig och stridslysten: men det är lendast alltför sannolikt, att den militära; I talang. som vore behöflig för att den med godt hopp skulle kunna våga nya strider, finnes, ätininstone icke bland de högre älhafvarne. Fienden begagnar du t full ndiga lugn och frihet, som den otillräck) liga och under sin nuvarande anförare oskad. liga jutska karen lemnar honom, till att utI breda öfver alla Jutlands städer i emå jafdelningar för att ulpressa lifsmedel och ! penningar af befolkninge På hafvet äro I vi ännu herr men äfven der hotas vi med att öfverväldigas af den österrikiska! flottan, som nu snart skall vara samlad ij Nord Allt detta åser Europa, hksom I det ej i nge någon. De makter, som; hittills inbillat sig sjelfva och verlden att de skulle upprätthålla rättvisans och hnmanitetens grundsatser och icke tåla små nationers undertr ckande, bafva plötsligen blifvit blindr på det öga, som är riktadt: mot Danmark, och försöka att med jäm-! merliga sofismer urskulda sin vanmakt samt mäkla en fred, hvilken, om den kommer till stånd, omöjligen tyckes kunna bli för! lig. De frändeoch grannufolk, på hvilkas broderliga känslor och omedelbara intresse i Danmarks upprätthållande vi trott i 4 t 1 I t j 1 l tf 4 j oss kunna lita mer än på något annat, äroj under ena kortsynt eller osjelfständig rege; ring, om icke dömda till tyst overksamhet. likväl inskränkta till rustningar, hvilka al1 drig tyckas skola bli af någon betydelse. le Allt detta ser för mörkt och hotande s ut. Äfven om vi vore ett mycket mindre js vekt folk än vi äro. skulle vi dock ha goda t skäl att vara mycket bekymrade och heredda på det värsta. Då vi nu det orktadt uppmana våra met I borgare att icke låta sig öfverväldivas bekymmer och hvarken förlora hoppet elle I modet. så motse vi den frågan: PHvarpå skola vi tro, då oll hvad vi litut på svi ker?? — Vi skola tro på Gud, på en v och rättvis styrelse af verldens ordning och historiens gång, hvilken ej låter något folk I a vuder. som icke sjelf förskyllt det, ment ickar de folk, som behöfva eller förtjena 1 det, tunga pröfningar, ur hvilka de skola!s framgå renade och stärkta. Vi tro icke att; det danska folket förskyllt sin undergång. lika litet genom inre tvedrägt och upplösning som genom orältvist undertryckande af andra folks lag: hvarken romrarnes eler rekernas eller judarnues skuld tynger på . Vi tro ieke, att ett nationult lif väckts I hos oss, först genom litteraturen och sedan I genom faran och kampen, endast för utt släckas ut: men väl, att detta lif kan behöfva utstå en hårdare pröfning för att bli sonnare och rikare. Vi tro icke, att sadana män som Thorvaldsen, Oelensebläger och rÖrsted födts ibland oss för att tjena till! prydnader på en nationalitets graf: vi tro,g ej alt Danmorks rikes grundlag fallit lik-, som Dannebrogen ned till oss från himlen för att bli inskriften å vårt statslifs likkista. I Vi tro. alt det finnes behof al och använd2 jning för det danska folkets, ja. för hela: Nordens förenade krafter i framtidens utn I veckling, och vi uppgilva ej denna tro derföre att våra brödrafolk i deuna stund svika; pa och vår gemensamma framtid. Man t har så ofte i sitt missmod hi et på Po. Her ns öde, liksom om det vore bestämdt uti Å läfven bli Danmarks. Men vi tro ej, att det är någon fara derför. Äfven om Po-P I lens inklämda läge mellan tre starkare, eröfrande stater icke tages med i beräkningen. måste dock de nationella. reli sociala splittringarne inom d samfund, dess okloka författning, men isynnerhet d den gränslösa oenigheten och bristen på saunt fosterlandssinne hos den herrekande krsten vara tillräckliga att förklara dess öde. Och 1 hvarföre lyckades upproret 1830 lika litet!7 som upproret i fjol? Man behöfver blott! läsa dess egna historieskrifvare. t. ex. Lelewel; ja, man behöfver i afseende på det! sista upproret endast tala med några af de andsflyktiga polackarne, och man skall, iadt sin sympati för detta rikt bende och tappra folk, likväl komma till: den öfve sen, att under en sådan ivre nlitförvirring som den, bvilken ävnu i dag der mellan polackarne, kon ett nuundertryckt folk icke pånyttfödas. Utan all fariseism kunna vi oa om oss sjelfva, att) en sådan jämmerlig bild som Polen har! Danmark j ens före 1660, än mindre se-5 dan, företett; de synder, till hvilka vi i oss skyldiga, hafva ej varit af en så f störande art, och isynnerbet ha, oaktadt allt eräl och kif, fosterlandskärleken och enigheten under de sista 25 åren ständigt gatt! framåt hos det stora upplysta flertalet af nationen. Men äfver vår egen historia innehåller, än den i flera atseenden kan vara sorglig nog och företer eit oafbrutet tillbakaI gående i makt, en ej ringa tröst för oss under ögonblickets fara. Det har ofta sett mycket sämre ut för Danmark. än det nu . Låtom ose minnas den tid, då hela det. med undantag ar ett par slott och ler, var pantsatt till tyska herrar, då grefve cent drömde om ett rike från Elben till Skagen, och det såg ut, som om De umark aldrig mero skulle bli somladt. d Då kom en Nils Ebbesen och på honom 5! följde en W aldemar Atterdag, och allt det! eländet var blott en förelöpare till Margrous storhet. Låtom oss minnas den tid, då d det sireds om landet för en fri och en fånäderua, under fö i hiolaa dan cadn ho IV 1