Aftonbladet – 9 maj 1864, sida 3

SR CAME PER ORM OMM AN slor modlöshet i våra sjöstäder. Varar bloI kaden ännu något längre, blir förlusten för dessa nästan outhärdlig. Isynnerhet kan Danzig, fom genom den, såsom dettyckes oändliga polska uppresningen redan lidit ofantligt, ej längre uthärda detta saker nas til ånd. Med undantag af ett par millionärer, äro Danzies större och mindre köpmän alla beroende af konjunkturerna och spekulationen. Huset Bebrends fal! har visat oss hur alhängiga äfven de största hus äro af händelserna. En episod af stormningen mot Dyppel berättas på följande sält ar en deltagare, I ett bref fal den 27 April: Nog var det en het dag för oss, var det att så manga af vårt kamrater skulle falla, men en stolt d g var det ändå för vara vapen — det var en strid som visst inte många ha upplefvat maken till. Jag kom, som du vet, bort från mitt regemente och stod under striden på venstra flygeln i 20:de regementet: det är jutländare, duktigt och godt folk, som det var lje att släss tillsammans med. Vi 20 på fieuden med bajonetten: der kunna i e tåla: och huru få vi än ingt stycke tillbaka upp mot skansarne igen. Den hila flocken, som jag var uti (vi voro väl ett jog 2) kom dervid temligen langt fram i en gevärseld, värre än man någonsin kunnat öreställa sig. Vi gingo så längt fram att fienden kunde be kjuta Oss från våra egna skonsar, och här höllo vi oss länge: när vi voro blottade på begge flankerna skrek tienden till att vi skulle gifva oss. men vi svarade med ett hurra och gingo på med bajonetten. Vi drefvo honom till veka öfver eu par I oder. men voro ju för få att halla os på längden och drogo oss derföre tillkeka, men endast häg cf ter. hägnad och be ständigt helsunde på honom med våra kulor. Det varibland oss en officer, en läng och vacker 1. som vi främst hafva alt tacka för att vi höllo oss så länge på hela venstra flygeln: det var han som I do käcka jutarne i farten, och hvar vi stormade fram var han alltid före 088: när det ropades framåt var jag alltid säker på alt det kom ifrån honom. Han stod lugn och beslutsam i det tätaste kulregnet, med vår käre Dannebrog i handen. Fanföraren hade förmodligen stupat och han hade tagit fanan: stången hade blifvit efskjuten medan han höll i den. Det var imponerunde för oss alla — äfven der som jag tror hvar och en af oss gjorde sin pligt — att se så mycken tapperhet och mod. Det var ljötnant Baumann vid 20:de regementet. När vi ej kunde hälla oss derborta längre gick han helt lugnt tillbaka som om ingenting hade händt. allt jemt med Danuncbrogen i handen. Hundra alnar utanför brobufvudet lät den käcke Jjötnanten oss göra helt för att hejda fiender dare framryckande och vi motade hon äfven så att ban ej kringgiek vår högra flygel. När vi kommo öfver på Alssidon såg Jag öjtnänt Baumann sätta stumparne ur fTanstången i i handen på en af sina soldater och bedja honom tugn fanan väl till vara. Jag skall nämna ännu en tapper kamrat som jag träffade på i striden: det var underkorporalen Philipsen vid 2:dra regementet. Han hade händelsevis blifvit skild från sitt regemente, liksom jag. Han var i en af de skansarne som blefvo tagna, och alla hans kamrater togos tilllänga. men han slapp lyckligt undan. När han kom ned emot qvarnen stötte han på det Y:de regementet. också tappra jutar. Dem följde han med K ch var tre gunger med om ult storma de tieudtliga kolonnerna. Han var en blund dem som kom lyckligt ned till brohufvudet, der han slöt sig till 18:de regementet, hyil ket var det sista som gick öfver broarne. När hen var komnirer öfver på Alssidan ch broarne voro sprängda, såg han en stackare som eprang fråu den ena bron till den andra på Dyp pelsidan för att komms öiver sundet. Ingen tordes närma sig strand brädden, emedan den fientliga elden der va fruktansvärd ; de hade besatt höjderua vid brohufvudet och beskjöto hela kusten på Alssidan. Menu den modige Philipsen drog ej i betänkande att oilra sit lifför att rädda en kamrat. Ilan sprang ned till swranden, tog en båt, rodde öfver till andra sidan och kom lyckligt tillbaka med den räddade. Det var oh al det tappra 18:de regementet. Den stackaren hude högra armen uiskjuten, men ville ändå icke läta taga sig till fånga? Fedrelandet uttalar sig 1 en ledande ertikel öfver den puvarande sorgliga situationen på följande sätt: Det är helt paturligt att det danska folket känner sig förstämdt och nedtryckt, oro