Aftonbladet – 7 maj 1864, sida 2

l ifrån hon var förvisad, gladde jag mig ök I ver att i hemlighet kunna sprida omkring I Dione denna anda af kärlek och tillgifvenI het, som hennes hjerta måste umbära, och i någon mån godtgöra ödets orättvisa. Hvad kunde jag önska mera? Jag var ju dess(utom hennes ende vän, hennes själsfrände. Jag ensam egda förtroende af hennes sorger och fr jder; vi voro båda liksom afstängda r den öfriga verlden och egde endast hvarandra för att trösta oss öfver den ödemark döden skapat omkring oss, då den skonlöst bortryckt alla dem som voro oss kära. Båda mäste vi äfven böja oss för hennes mans härdhet, han som miss. trodde och hatade all ungdom, all skönhet. Hvyarje dag, efter frukosten, brukade grefven alltid gå ut med herr Placide. Man får icke förtänka oss att vi dervid drogo en suck af lättnad och att våra blickar glänste. Vi skyndade genast ut i trädgården än glada och yra, som skolgossar under ferierna, än tankfulla tysta, som älskande, läsande en ny roman eller något gammalt skaldestycke och våra hj rtan klappade. Vi voro i sanning ett hjerta och en själ och jag darrade vid tanken på att Diane en dag skulle varseblifva det. Men ett oväntadt besök störde snart vår dyrbara frihet. En vacker Julimorgon inträffade på slottet en viss baronessa de Jonval, en tant till Diane, som upptagit den faderoch moderlösa flickan såsom eget barn, och som för henne lyckats göra sitt hem så bedröfligt att hon den dag, då giftermålet med grefve de Maufert sattes i fråga, genast antacit tillbudet och helsat denna olycka som en befrielse. (Forts. följer.d