Aftonbladet – 7 maj 1864, sida 2

inträdde Diane äfven i salen och jag skyndade emot henne. Hon räckte mig sin hand som jag helt förlägen fattade.Sedan barndomen hade jag haft den vanan att, då jag helsade henne god morgon, ; kyssa hennes hand, men i deg vågade jag det icke. Hon trodde förmodligen att min förvirring härledde sig af min ledsnad öfver den olyckshändelse, hvartill jag varit en orsak. Med ett förtjusande småleende förde hon sjelf sina fingerspetsar till mina läpvar och med ett lätt sug på kinden, som ika mycket var en smekning, gick hon mig förbi. Jag rodnade, men ft dde doc beherrska min rörelse. Andre, sade grefvinnan, hvar var ni hela, gårdagen? Åtminstone oroade han sig icke öfver er, inföll min förmyndare. Jag brydde mig ej om att bemöta hans ord: jag smålog förakt ty jag visste väl hvad Diane skulle tänka derom. Jag gick och helsade på gamle Simon, svarade jag. eTillfället var synnerligen väl valdt för att roa er, ätertog grefven. Catherine har sagt mig att ni två gånocr kommit för att fråga efter mig; tack, mitt barns, tillade Diane med sin lugna bjertlighet, Jag mådde verkligen så väl, att om jag bara vågat vara olydig mot doktorn, så kunde jag ej behöft vara instängd hela dagen i mina rum, I detta ögonblick inträdde herr Placide, orefvens intendet. Det tögnar migX, sade han inställsamt, satt herr baronen i dog belinner sig fullkomligt väl? Det är inte jag som har varit sjuk, min herre, svarade jog torrt, Sdet är tru grefVinnan,