Aftonbladet – 6 maj 1864, sida 3

han gick så lugnt, med sabeln i skidan, rakt fram mot fienden. Han lemnar hustru och 4 små barn efter sig i Köpenhamn. — I slutet af veckan marschera vi till Fredericia. Jag är den äldste officeren efter anciennitet vid regementet näst regementskommendören kapten C. Svenska löjtnanterna Ö. och T. äro ock kompanichefer. Rn Från Sönderborg skrifves den 27 April till Berl. Tidende: I går jordfästades liket af den okände krigare som flera gånger vavit omtalad: officeren med en kautschustrumpa på ena benet. Något annat kännemärke har man ännu icke på honom. Jag såg liket innan det begrafdes. Han tycktes vara mellan 30 och 40 år gammal, läng och smärt, hade mörkt hår, panna af vanlig form med ett ärr som sträckte sig öfver högra ögonbrynet ned mot ögat, rak näsa, rödbruna mustacher och tvärklippta polissonger af samma färg. Med tillåtelse af befälbafvaren på stället fick jag taga en fotografi af honom, hvilken jag skickar till Berl. Tidendes kontor till påseende af hvem som vill. En i Augustenborg varande främling, har trott sig i den fallne igenkänna en svensk officer från Kristianstads län, men denna förmodan yttrades under sådane förbehåll och så obestämdt, att man säkerligen gör bäst uti att ej lägga särdeles vigt den.? Ur ett enskildt bref från löjtnant O. Carlson till en härvarande vän införa vi följande oss benäget meddelade utdrag: Den 17 April kl. 9 på aftonen ryckte vårt regemente åter upp till Dyppel och besatte skansarne nr 1—3. Hola natten skölo preussarne oafbrutet, men först kl. 4!2 bröt den värste stormen löst. Furst Gortechakoff rapporterade de sista dagarne före Sebastopols fall, att fiendens eld var infernalis Jag undrar, hvad namn han skulle gifvit preussarnes artillerield mot Dyppelskanskarne på morgonen den 18 April. Jag tror, att krigshistorien ännu icke har någonting dylikt antecknadt på sina blad. Hvad mina personliga öden angår, så kan jag till en början citera följande ur ett bref 1 Berlingske Tidende från min fångne regementschef, öfverstlöjtnant Falkenskjold. Huru nära jag varit döden, skall jag förtilja dig. Tidigt på morgonen hade flera tagit plats i en löpgraf, der vi trodde oss vara någorlunda skyddade: vi sutto på litet halm, i följande ordning: Baland, jag, Bache, Behrens, Berlien, Carlson, och framför oss låg Svane. Då kom en af de stora granaterna från Broager. gick tvers igenom traversen, sprang i ryggen på Baland, kastade mig bedöfvad till jorden, dödade Behrens, sårade Berlien, Carlson och Svane och lemnade blott Bache oskadd. Jag kom mig emellertid igen och såg nu den inträffade förödelsen. Bache blef nu regementsadjutant, men det dröjde icke länge, innan han fick sig en gevärskula i venstra benet. Jag kom lyckligast undan af de sårade. Då granaten sprang kastades jag baklänges till jorden, och sårades i ansigtet af grus och stenar. Då jag åter kom mig före rann blodet från min panna ned öfver ögonen, och genom denna blodslöja såg jag en syn, som aldrig skall gå ur mitt minne. Berlien och Svane rusade upp, blödande och sårade af granatstumpar, Pålkenskjold låg ännu på botten aflöpgrafven öfverhöljd af jord; Baland hade sjunkit ned död på samma plats der han suttit och Behrens satt qvar i samma ställning som han hade haft, innan granaten sprang. I första ögonblieket trodde jag att han ännu lefde, emedan han satt med ögonen öppna och filten tätt sluten omkring sig. Jag kröp fram till honom och frågade: hur är det med Dem?? — men från dessa annars så vänliga läpKe skall aldrig mera något svar ljuda. Vägra ögonblick — och glansen i ögat brast, hufvudet sjönk sakta åt sidan och allt var slut. Falkenskjold, Bache och jag lemnade denna olyckspost och begåfvo oss till en annan löpgraf. En stund derefter kom en soldat med min mössa, som jag hade förlorat; då först fick jag se, huru nära döden jag varit. Ett granatstycke ade gått genom mössan tält ofvan venstra tinningen och slungat densamma upp på traversen. Emellertid tilltogo plågorna i mitt hufvud så starkt, alt jag icke kunde uthärda längre än till kl. half 10, då ambulanssoldaterna fingo hand om mig och förde mig till Sönderborg. Det är mig en gåta, huru vi kunde passera sträckningen mellan skansarne och brohufvudet, utan attsöndersmulas af kulor. Hvad som passerade sedan jag hunnit dit sväfvar såsom en dunkel dröm för mitt minne. Jag transporterades till Nordborg (Augustenborg?) och kom icke till fullt medvetande igen förrän jag kände att jag låg i en varm säng och att mjuka . qvinnohänder tvättade blodet ur mitt anigte, Följande morgon fördes jag till penhamn, och här ligger jag tillsvidare. Jag vet ej ännu, när jag på nytt kan få deltaga i bardaleken, ty läkaren ser mystisk ut när jag fråg: gar kan det i dröja, innan jag kan få af hjertats lust stämma in uti: Fremad, fremad, fremad paa ny!? Hvad som gör mig riktigt godt i själen är att de svenska officerarne på äkta nordmannavis öfverallt der de varit med häfdat Sverges gamla krigarära. Måtte vi finnar kunna visa 0ss värdiga det gamla och det nya fostbrödrasapet! Du har kanske hört, att min landsman och vän Bannamark är fången, men lyckligtvis icke sårad, så vidt jag vet. Jag träffade honom sednast vid Dyppel den 14 April. Liikanen hear ett skottsär i låret, men benet är oskadadt.? —— — op Underrättelser från Danmark. De sednaste underrättelser, som förefinnas i någon af de jutländska tidningarne om fienHöruphav och derifrån med ångbåt till Köar honom, men många da-: dens framryckande, äro följande i Aalborgs