Aftonbladet – 6 maj 1864, sida 2

jag omkring i de djupaste och dystraste skogarnei hela trakten. Jag ville invaggas;ljufva drömmar, och jag tillstår att till och med Dianes närvaro skulle stört dem, ty jag var ännu alltför upprörd öfver den upptäckt jag gjort i djupet af mitt hjerta, för att kunna uthärda denna ljufva blick utan att rodna. Jag kände en brinnande törst efter ensamheten för att kunna utan tvång öfverlemna mig åt den förtjusning som uppfyllde hela min själ. Dessutom bibehöll mitt minne blott en enda bild; det var hennes; jag återfann hennes spår på hvarje steg i skogen, hon vandrade vid min sida i de skuggiga gångarne, jag kunde se henne, tilltala henne, ehuru hon var frånvarande. Jag irrade omkring utan något mål för min vandring; mot middagen mötte jag en af mina skogvaktare, den gamle Simon, som lärt mig handtera bössan och följt mig få min första jagt. Faraud, hans hund, hade så när slagit omkull mig i förtjusningen öfver att återse mig. Ah, herr Andre!? sade Simon, ?goddag och välkommen hos oss! Ned, Faraud! Ni har gått till fots? Vill ni icke stiga in och dricka ett glas vin? Jag har ännu qvar af det jag fick al salig baronen, er tar. Oh, hvad ni är lik honom! Hvad Jeanne skall blifva glad !? Och det blef hon också. Jeanne hade tillbragt sin ungdom i min mors tjenst, hon hade burit mig på sina armar, och hos lessa båda gamla hederliga tjenare tyckte jag mig andas min barndoms rena luft. Deras vördnadsfulla förtrolighet återväckte lyktiga minnen från fordna tider: jag återsäg det gamla tornbekrönte slottet, jag så nin mor, Diane och mig sjelf springa öl: rer gräsmattoma för att fånga skiitande rollsfärdör; de ljufta hägkomsterna från