Aftonbladet – 6 maj 1864, sida 2

den skulle hon dö af sorg... Min vän, öf.vergif mig icke! Dina ord äro balsam för mitt sjuka sinne, de hafva redan till en del skingrat min oro; dela med mig det ljus, den klarhet, som nyss bländade mina ögon och som du besitter! Stanna hos mig för att öfvertyga mig och låt mig icke återfalla i förvillelsens mörker, ty dina ord äro sanning, jag känner det! Men jag förskräckes vid tanken på ensamheten. Lemna mig icke! Jag besvär dig vid ditt goda hjerta, vid ditt ädelmod, rädda en far, en mor från förtviflan! Rädda mig för mina barns skull !? Och i sin öfverspändhet kastade sig den olyckliga till mina fötter och omfattade mina knän. Jag var mycket upprörd; jag visste ej hvad jag skulle svara; han såg tårar i mina ögon. ?Andr6! Andre! Ah! ni gråter!? fortfor han. ?Jag kan då hoppas, ty min räddning beror af er; ni är ädelmodig och ni skall uppoffra er! En månad, jag begär lott en månad !? Jag kunde ej motstå hans böner, jag lofvade att stanna qvar och sysselsätta mig ned att kurera honom. Stormen hade uppvört, det regnade icke mera och solen börade åter skina: jag bad honom följa mig it i trädgården. Hans oroliga blickar, hans väftiga åtbörder antydde en stark sinnesörelse, ökad af den qvafva, åskdigra luften. Jtan att han märkte det, lyckades jag föra amtalet på hans blommor, ef hvilka han ger en stor mängd ganska sällsynta, och äålunda efvända hans tenkar från de sorgiga föreställningar, som nedtryckte honom: jag lemnade honom bland dem, fullkomligt ugn och återvände in till mig, alldeles ut röttad af denna ovanligt långa promenad, Steckars doktor! Han lider uton tvifvel nycket! WilhtIni, jag föronHrar mig 6 mera