Aftonbladet – 4 maj 1864, sida 2

vid en henne så ovärdig make; wen i nästa bgonblick gladde jag mig öfver att han eldrig kunde vinna hennes kärlek. Svartsjuka och medlidande, glädje och sorg stridde i min själ, och hennes åsyn hänryckte mig. Jag beundrade hennes skönhet, utan att behöfva frukta någon straffande blick, och för första gången vågade jag läsa i mitt hjerta. Jag blef liksom bländad af att finna kärleken der... Då min förmyndare två timmar sednare anlände till stället, uppsteg jag, förvirrad af hans åsyn och rodnade djupt. Lyckligtvis trodde han att det var af fruktan för honom. Diana vaknade vid ljudet af hans stämma. Jag måste göra grefve de Maufert den rättvisan, att han var mycket orolig öfver sin hustru, och hans första ord var en fråga efter hennes befinnande. Hon bad honom skrattande vara lugn. Jag har icke det minsta skadat mig, sade hon. Nick kastade mig helt varligt midt bland ljungblommorna. Ar det verkligen så? Har vi icke stött er? sade han med nästan vek stämma. cOm ni icke tror mig, så skall jag stiga Ph och gå. Ion reste sig äfven, men vacklade. Grefven tog henne i sina armar och bar bort enne som ett barn sarat lade henne ivagen, som var uppfylld af kuddar och dyor; derpå satte ban sig bredvid henne och este, utan att en enda gång hafva tilltalat nig. Upptagen af mina tankar, följde jag ångsamt etter med Tony. På haltva väjen till slottet mötte v aren, som man ;fterskickat. Jag närmade mig och hörde onom säga: Godt — litet för stark rörelse bara — n enda dags stillhet är det enda medel vi ,ehöfva använda, hoppas jag. Emellertid kall jag följa med till Maufert, för att göra nig nogare underrättad om saken. Stig pp i vår vagn, herr doktor, sade refven; Tony, tag emot doktorns häst. Och de begåfvo sig af utan mig: men refvinnan hade smålett emot mig. :