Aftonbladet – 4 maj 1864, sida 2

på min undergifvenhet. Jag svarade med köld: ?Vore det icke mera enligt med rättvisans fordringar, min herre, att anklaga e1 sjelf för en olyckshändelse, som jag djup beklagar? Jag vet ej om det är vanligt at! en tjugo års yngling, sådan som jag, nödgas underkasta sig ett slafveri, sådant som det, hvari ni tyckes vilja qvarhålla mi Sådan som ni?? upprepade han g de. Hvar har ni då fått den föreställningen att ni skulle vara annorlunda än annat folk ? Men, min herre, efter som ni är mi förmyndare, bör mig då en gång! Jag är tjugo år, jag upprepar det, och jag har, skulle jag tro, tillräckligt länge uppfört mig , såsom man, för att icke behötva blifva bei handlad såsom en skolgosse.? Han betraktade mig medlidsamt. 7Se så, min vän?, sade han, 7inga stora (ord. Ni är sjuk och jag vill gerna visa mig så öfverseende som möjligt...? 7Sjuk?? afbröt jag. Och på hvad sitt, lom jag får be?? I Så, så, det är doktorns sak attsäga er. Men, min herre... Ah, hör på hvad jag säger, jag uppfordrar er dertill! återtog han i myndig ton. Jag hur icke kommit hit för att disputera med er, utan för att föreskrifva er hvad ni bör göra.? Det behöfs icke, min heme?, svarade jag, ty jag ämnar hädanefter sjelf bestämma mitt handlingssätt; lagen gifver er rättighet att förvalta min förmögenhet, men jag kan efter behag använda den pension ni bör utbetala till mig, jag kan sjelf köpa mina hästbr och rida dem när det så faller mig in. Om ni känner edra rättigheter såsom förmyndare, så känner jog också mina såsom pupill.? Till min stora förvåning förblef grefven fullkomligt lugn. ?Min vän?, sade han, Xförifra er icke; ni skall återigen få ett eådant der anfall, och jag har lotvat att icke reta er. Ni måste, till hvad pris, förblifva logn.?