Aftonbladet – 4 maj 1864, sida 2

Ankommen till elottet, stannade jag i parken, för att passa på då doktorn skulle återvända hem. Efter en halftimma såg jag honom komma ut och stiga till häst; jag sprang emot honom och frågade honom huru grefvinnan befann sig. Han skingrade genast min oro. Diane fick ej på ett par dagar lemna sängen detta var blott af försigtighet och ej af nödvändighet. Jag lugnades af hans ord och begaf mig genast till mitt eget rum, ty jag ville undvika prafven, med hvilken, jag visste det väl, ett häftigt uppträde förestod. Jag ville bereda mig på detta möte, ty jeg hade fast beslutat att afskudda mig detta tyranni, som var alltför tungt för mina tjugo år, och under hvilket jag i sex månader böjt mig, endast för att icke plåga eller bedröiva min kusin. Jag var så upptagen af dessa tankar, att jag icke ens märkte att tiden led; jag hade föregifvit en häftig hufvudvärk för att ej behöfva infinna mig vid middagsbordet, och det var afton innan jag ens tänkt på att dagen var förliden. lutad mot bröstvärnet af det krenelerade torn, som jag bebodde, betraktade jag solnedgången och dess flyende Jjusskiltningar, de höga bergen och deras djupa skuggor. För mina fötter låg den dunkla dalen, der Semoy slingrade sig och forsade öfver de svarta kiselstenarne; der bakom sträckte sig, så långt ögat kunde nå, Ardennernas täta skogar, bakom hvilka dagens strålande sijerna sänkte sig och insvepte de jättelika ekarnes kronor i en slöja af guld och purpur. På en gång stördes mina drömmar ef en välkänd stämma, som uttalade mitt namn. Min förmyndare stod framför mig. Vi haiva mycket att tala om?, sade han. Jog svarade icke, men gick in i mitt rum och bjöd hononi en stol. Det var icke er förtjenst, började hon, Patt min hustru icke i dag tillsatte lifvet för edra vilda upptågs skull, och jag för modar ni inser, det jag icke en gång till amnar fördraga en dylik uppstudsighet.? Ögonblicket var illa valdt för att räkna