ensamheten samt vända vår uppmärksamhet och vår åtrå åt det eviga målet, så skall småningom vår inre syn öppnas och ett dart ljus sprida sig öfver många saker, som dittills förefallit oss dunkla och obesripliga. Aldrig skulle dessa sagor, hvilka voro oss såsom barn de allrakäraste, så djupt och evigt återskalla 1 vår själ, om icke de återtonade strängarne lågo i vårt eget inre. Den hemlighetsfulla andeverlden står icke till att förneka, hvilken omgitver oss, och som ofta uppenbarar sig för oss i sä samma toner, ja i underbara syner.? Dessa d, uttalade af den omtyckte tyske förattaren Hoffman, förtjena vår uppmärksamwet. I allmänhet ler man åt allt, som har utseende på dylika toner och syner?, och le berättelser, som handla derom, hänvisar nan till vidskepelsens gebit; men deruti örfar man obetänksamt 3). Den sjelfkloke inser ingen annan händelse möjlig än den, som han sjelf upplefvat, och han tror ingening annat än det, hvarpå han, så till säsandes, kan gripa med händerna. Men wura låogt sträcker sig menniskans syncrets, och huru ofullkomligt är icke henes vetande? Hon begriper ju icke ens sitt get underbara väsende; huru vill hon då öretaga sig att döma om de lagar, som af len eviga visheten blfvit bestänida för andererlden och dess verksamhet? I den af Morizs utgifna periodiska skriften Erfahrungs-Seelenkunde, förekommer följande ppmaning: Ju mera sällan man finner rovärdiga exempel derpå, att menniskor vafva aningar och syner, desto sorgfällivare borde man samla alla händelser, som utbreda klarhet öfver detta i vår upplysta id ännw så mörka ämne. I medeltiden an3) Vidskepelse är rätta namnet på vantro och dumt skrock; dock, månne det icke stundom händer, att man under benämningen vidskepelse? inbegriper mycket, som man ej rätt förstår, eller hvilket man efter sitt vanliga tankesystem icke är i stånd att förklara?