goda saken. Jag vill härpå anföra ett bevis från rannskapet; namnen göra ju ingenting till saken. Vid en utlyst sammankomst inom en af socknarne i Westerbergslagen, i indamåäl att äfven der, i likhet med hvad som skett i de öfriga, finna villiga deltagare till en för hela fögderiet gemensam skarpskytteförening, ä nemligen församlingens kyrkoherde, fö det han väl vore en varm fosterlands lifvad för skarpskytteidn, men ansåg sig, sin pligt likmätigt, såsom församlingens själasörjare böra lägga de vid tillfället ganska talrikt närvarande på hjertat det söndagen uteslutande vore egnad åt gudstjenst och enskild andakt. Han kunde alltså ingalunda gilla att ens eftermiddagen användes för vapenöfningar i antydt än mål, synnerligen som han hyste den öfvertygelse att dessa endast tjenade till en mask, bakom hvilken dans, spel och dryckesgillen spelade hufvudrollen?. Det vore icke heller, fortfor han, en ifrig önskan ast tillegna sig färdighet i de förstnämnda , utan helt säkert begäret efter njutning af de sednare, som ledde ungdomens beslut eller önskan att inträda i föreningarne. Han grundade denna sin åsigt på hvad han flerstädes iakttagit och tvekade icke ens att öppet uttala det ett dylikt förhållande eger rum inom Stockholms skarpskyttekår. Hura mycket prestens ord äfven i verldsliga frågor ännu gäller, åtminstone här i orten, bland menige man torde bäst bevisas deraf, att icke mer en — säger 1 — aktiv medlem (en bruksbokhållare) anmälde sig till inträde. Att åte gen mången husbonde och äldre pe tade saken annorlunda än hr kyrkoherden, derom vittnar den vid tillfället af dem tecknade bidragssumman, uppgående till omkring 200 rdr. Kanske har jag ordat alltför vidlyftigt om den sak, men jag har föranledts dertill både af h men öfver en insinuation, sådan som den ofvannämnda, genom hvilken man, på samma gång man bjuder till att skada en stor fosterländsk sak, äfven söker kasta oförtjent skugga på en hel kår, och af en allmänt uttalad önskan att något härom kunde komma till offentligheten. a