Aftonbladet – 3 maj 1864, sida 2

och mer förskräckt öfver att nödgas resa så långt, alldeles ensam. Det tycktes mig som verldens gräns vore vid den synkrets, mina blickar omfattade, och som om derutom vore öde och tomt. eTänk dock, mitt barn, sade hon med detta uttryck af moderlig omtänksamhet, som klädde henne så väl, tänk på att det rika arf, som ni om ett är tillträder, kommer att ålägga er stora pligter; ni bör lära känna lifvet och verlden för att förstå rätt sprida den välsignelse, som ni bär i er hand. uVerldev? Lifvel? Men jag ken ju det der på mina fem fingrar? Visserligen, herr baron dOrbach, ni är filosof, jag vet det, och ni skulle till och med kunna göra anspråk på en predikstol, med edra lärdomsbetyg i fickan. Men vi citerade sjelf häromdagen ett yltrande af Karl V, som lärer påstått att med hvarje nytt språk en menniska lär, ökar hon sit värde, sin bildnivg, sin vilja med en ny menniska, nytt värde, ny bildning, py vilja... Den store kejsaren kunde hafva tillagt, att den resande, som besöker en annen uation, der han kan hemta något godt, fördubblar sitt värde såsom medboörgare. Jag måste till min skam bekänna, att jag hörde utan utt fatta hennes ord. Vi o i skridt och jag beundrade hennes iga växt, der hon gungade på den lifliga gångaren, och hennes hy, der ros och lilja skiftade, som i mitt sinne återkaliade de vackra verser, der Virgilius visar oss Venus i en jägerinnas drägt, erbjudande sig alt visa den skeppsbrutne Eneasfvägen ull Carthego: Vixit et averlens rosea cervice refulsit. Det var emellertid icke den blonda Cyris, som min gudmor, grefvinnan Diane, iknade; men hon var icke mindre skön, eåsom en hvar lätt kan öfverlyga sig genom att begifva sig till Florens och se hennes porträtt i palatset Pitti, der det, jag vet icke hverföre, kallas Allorie Jutlith.