utomordentligt munter, hans ögon gnistrade, han talade alltmera högljudt, proponerade skålar och gnolade på allehanda visstumpar. Desserten kom nu in och tillstoppade hans lifliga mun, Gyllene, genomskinliga geleer smälte inför honom; sällsynta kanderade delikatesser och glacerade frukter tinade upp och försvunno vid hans närmande. Derpå kommo små glas af Danziger Goldenwasser, der små guldglänsande gnistor flöto i en söt och sprithaltig olja. Bordet afdukades och kaffet inbars i hvitt, genomskinligt porslin: Mr Cassecruche ropade på konjak, slog litet i sin tesked och tände sin cigarrett vid den blåa lågan med en fulländad nonchalance. De båda vännerna voro förtjusta i hvarandra, de klingade med sina glas och svuro hvarandra en evig vänskap. Flera silfverhalsade buteljer kommo på mr Cassecruches befallning — ut flögo de ras svällande korkar, glada öfver befrielsen från koppartrådens slafveri — det genomskinliga, gyllene vinet rann i en ständig ström af glädje och munterhet. Den hvita fradgan perlade så lifligt och muntrande. Skämt och lustiga infall flödade i en outtömlig ådra från mr Cassecruches mun; hans qvickheter fräste och glänste likt raketer. Slutligen blef han så högljudd, att mr Brisenoy, med en blick på de båda öfverstarne och den surmulne majoren, i en blyg, afbedjande ton bad sin nye vän att litet sänka rösten. Mr Cassecruche tömde tvenne glas efter hvarandra i vredgad hast och utbrast derpå i en hel störtsjö af eder och förbannelser, uttalade med den mest dundrande stämma. Huru! Sänka rösten! Mon Dieu! Inte få tala! Måtte fan te knutpiskans och trä