luru är det då möjligt, att Uppenbarelseoken skulle profetera om händelser i vårt I:de sekel? Denna bok säger sig ju sjelf ppenbara ?hvad inom kort tid ske skall? ; — ?tiden är när? ; — jag kommer snart? . SV. Att boken i alio åsyftar sin egen amtid, skola vi straxt i detalj ådagalägga. Den högkyrklige, af våra Lund-teologer werömde Kahnis yttrar i samma riktning om Pressense: Om man icke vill förblindas f godtyckliga förvrängningar och exegetika solisterier, så skall man ej kunna unlandra sig det erkännandet, att de tre första vangelisterna tidligt förenat hvad Kristus akligt genomfört; den generation, som förcastut Kristus, skall erfara ej blott Jerualems förstöring, utan äfven Kristi återkomst till domen. Detta slägtet (kan här slott betyda generation, omöjligt judafolset öfverhufvud) skall icke, förgås, förr än allt detta skedt är (Math. 24: 34). Math. 16: 27 (Mark. 9: 1, Luk. 9: 27), jemfördt med Math. 10: 23, ger ingen annan mening, än att redan några af hans samtidiga skola upplefva Kristi aterkomst. Petrus, Johannes, Pau ha utan tvifvel tänkt sig Krii återkomst som nära förestående (1 Petr. 4: 7, 1 Joh. 2: 18, Phil. 4: 5, Rom. 13: 2) men aldrig satt verldens ände i förbindelse med Jerusalems förstöring. I Petri andra bref — hvilket vi ej kunn skrifva denna apostel, liksom redan kritiska kyrkofäder och de tyska reformatorerna höllo det för tvilvelaktigt — se vi, att ifrån den dag fäderna äro afsomnade?, d. v. s. den första generationen var bortgången, väckte uteblitvandet af Kristi ankomst en anstöt, hvaraf de otrogne begagnade sig, sägande: Hvar är nu löftet om hans tillkommelse; ifrån den dag fäderna äro afsomnade, förblir allt som från början ?? (3: 4). Brefvets författare svarar derpå, att Gud har en annan tidräkniug än menniskor, och hvad dessa kalla fördröjelse är hans tålamod, på det alla kunde bättra sig. Men Herrans dag skall komma som en tjuf om natten, och då bli ny himmel och ny jord (8: 5— 13). Häraf visar sig, att första generationen väntade Kristi återkomst. Kahnis anser det härleda sig af missförstånd utaf Kristi ord. Emellertid är häraf tydligt, att Uppenbarelseboken åsyftar sin samtid, liksom de öfriga böckerna, och ej kommande århundraden, hvilkas sjelfva tillkomst hon förnekar och ej tillåter existerd. Uppenbarelseboken afser deremot verldens tillstånd mellan Augusti månad år 68 och Januari år 69, under hvilken tid hon är författad, samt hvad af då varande företeelser kunde väntas snart inträffa. Tyrannen Nero hade år 64 satt eld på Rom för att få en bild af Trojas brand, och föregaf sedan att de kristna voro skyldiga till den en hel vecka härjande lågan. Derpå följde den ursinnigaste förföljelse mot dem. Martyrernas blod ropade till himlen om hämd. Snart rasade Nero ock mot sina närmaste vänner, sin lärare 5eneca, sin egen mor. Åfyen hos hedningarne ansågs modersmordet för något demoniskt. Nu hölls Nero allmänt för en djefvul i menniskoskepnad. Slutligen resie sig provinserna och i Juli 68 blef Galba kejsare. Nero flydde och dödade sig sjelf. Men snart uppstod den folktro, att Nero ej var död, uten svårt sårad flytt till Pariherna, Roms dödsfiender, med hvilka han skulle återkomma till en blodig hämd, men sedan sjelf träflas of Kristi hand. Som Nero tillika var den siste legitime juliske kejsern, ansågs hans efterträdare för inkräktare, som ej länge skulle bestå. I Asien och Grekland uppträdde pretendenter under Neros namn, enligt Tacitus och Suetonius. Hela riket var i våldsam jäsning. Snart vände sig alla tio provinserna mot usurpatorn, som mest hotades i sjelfva Rom af prelorianerna. Galbas fall förut;s allmänt, äfvensom att efterträdaren t skulle gå samma väg för det hedniska rikets legitime herre, afgrundsanden Nero, som skulle förena sig med de tio provinsernas herrar och krossa Rom. Neros hämd är dock i sjeltva verket Högste Domarens hämd, snart faller Allmaktens svärd, Kristus kommer med sina härar till dom (17: 16, 18: 8). Nero var Roms femte kejsare. Galba, den sjette, var redan på fallrepet. En sjunde kunde väntas för kort tid, innan Nero återkomme. Hju är ett heligt tal. Här är det sinne, som hafver visdom. De sju hufvuden äro sju kullar, på hvilka qvinnan (Rom, drucken af de heligas blod?) sitter: och äro sju konungar ; fem äro fallne, en (Galba) är, och den andre är icke ännu kommen, och när han kommer, skall han icke länge blifva. Och vilddjuret, som hafver varit och icke är, det är den åttonde och han är af de sju? (den återkommande Nero). Men nu heter det i Pirke Elieser: ?Verldens nionde konung skall bli Messias; men den tionde blir den helige, högtlofvade Gud sjelf, då riket åter blir öfverlemnadt åt sin grundare.? Således skulle Nero, Antikrist, omedelbart stupa för Kristus, hvilken omsider, sedan han såsom Guds representant utfört hans värf och lagt alla fiender under sina fötter, öfverantvardar riket åt Gud och Fadren, på det Gud må vara allt i allom. Men Kristus, som sagt om gig sjelf: ?jag är uppståndel. sen och lifvet, skulle först uppväcka de döda, ty enligt Pesikta Rabbathi hade Messias lofvat Gud att påtaga sig alla lidanden, om blott dermed kunde utverkas uppväckelse af de kroppar, som genom Adams synd blifvit dödens och helvetets byte, äfven dem som omkommit i vatten. Detheter ock i Uppenbarelseboken: Och hafvet val igen de döda, som deri voro, och-dö den och helvetet gåfvo igen de döda, som i dem voro.? Men — från Rom till Jerusalem! Här hade år 66 ett messianskt-judiskt uppror