— Krån Norrtelje skreis törl. Iredag: Norrteljefjärden är sedan i går middag isfri, wvadan ätven segelleden till hutvudstaden således an anses öppnad? — Från Södertelje skrefs i lördag Det gitves anledning förmoda att i dessa dasar isbandet vid Kiholmslandet kommer att geombrytas, hvilket lärer vara det enda bånd om nu mera hindrar sjöfarten häremellan och mivudstaden. På andra sidan är farvattnet öpvet, ty i onsdags och torsdags hitkommo tr selfartyg från Norge, alla tre med last af Van kan således hoppas att under ingående vecsan ångbåtsfarten kommer att börja. — Från Strengnäs skrifves den 30 April: Omkring vår stad är nu öppet vatten, men å le större fjärdarne häromkring ligger isen ännu så fast, att den köres med lass. LITTERATUR TIDNING, Innehåll: Den apokalyptiska litteraturen. — Broden, fversigt af diktarterna. — Vincent, Handbok i S. Petersen, Berättelser ur Norges biLitteraturoch konstnotiser. Ben apokalyptiska litteraturen. S. Johannis Uppenbarelse, öfversatt och i korta anmärkningar, efter dr C. E. Luthardt m. fl., förklarad af Jos. Colliander, kyrkoherde. Stockholm, 18 Palmqvists förl Den myckna vidskepelse, som än i da bedrifves med apokalypsen, hvari man tro sig se de för 1800 är sedan uppenbarad hemligheter om Garibaldi, Pio Nono m. fl. förmenta ingredienser i den s. k. ?Ändan Tid, och hvilken slags bibeltolkning äfven i sin mån Dbic att till Sve fördert missleda och rda den olycklige Gustaf IV Adolf, föranleder oss alt något vidlyftigare belysa detta ämne, såsom vi våga tro, till någon ledning för det oförvillade omdömet, hvilket sedan må pröfva hvem som bjudit bästa skälen för sin åsigt. Då vi icke kunna instämma i hr Collianders uppfattning, erkänna vi dock villigt och utan tvekan åtskilliga förtjenster i hans bok, hvilka icke äro så alldeles vanliga att anträffa i alster, som utgå från den riktning han tillhör. Vi böra dervid i första rummet nämna en oskrymtad, allvarlig, flärdfri, human och tolerant framställning. Vidare är det en sann tillfredsställelse att erfara, det författaren lika kraftigt som hofsamt bryter stafven öfver den i flera andra afseenden högt förtjente Bengels kronologiska irrfärder. Detta blir ett stort framsteg för de läsare, författaren måhända i förs rummet påräknat och sannolikt i ymnigt mätt skall finna. Bengel såg i Uppenbarelseboken en profe a om mensklighetens öden ända till den 18 Juni 1836, då verldens ända och Kristi ankomst ovilkorligen skulle inträffa. När detta ej slog in, började hans anhängare nya uträkningar, och nu tror mången lika fullt och fast på engelsmannen Cumming, som sätter verldens undergång till 1867 eller 1865. Som en tredje förtjenst må nämnas sjelfva öfversättningen af texten, hvilken vi funnit på flera ställen otvifvelaktigt noggrannare in den af vår 90-åriga bibelkomite förslagsvis framlagda. Den kan dock icke mäta sig med Volkmars i haus Commentar zur Offenbarung Johannes, Zärieh 1862. Der påpekas manga gamla öfversättningsfel och begagnas Tischendorfs sin ka text, som är för Uppenbarelseboken så mycket vigtigare, som denna skrift saknas 1 den förut bästa handskriften af Nya testamentet, nemligen Codex Vaticanus B. från fjerde seklet. Deremot är det vår öfvertygelse, alt författarens grundåskådning al profetians tydning i allmänhet lider af svårare fel, för att begagna samma ord som han använder mot Bengel. Vi tro oss i det afseendet ha på vär sida, hvad de yttre bevisen beträllar, nästan hela den nyare vetenskapliga kritiken, och, hvad det inre kriteriet angår Luthers djupa religiösa instinkt. Luther yttrar sig 1522 i sin bibelöfversättning om Uppenbarelseboken sålunda 4Jag saknar åtskilligt hos denna bok, så att jag hvarken håller henne för apostolisk eller profetisk. Först och främst att apostlarne ;cke umgås med syner, utan förutsäga med klara och oförblommerade ord, liksom Petrus, Paulus och Kristus i evangelium ocks as ty det höfves ock det apostoliska kallet att tala klart om Kristus och hans verk. Icke heller är i Gamla testamentet någon profet, för att ej tala om det Nya, som så alltigenom rör sig med syner, hvarföre jag fast aktar denne lika med Esras fjerde bok (en apokryfisk skrift), och ingalunda kan spåra att hon är inrättad af den helige ande. Dertill tycks mig det vara alltför mycket, att han rekommenderar en dan sin egen bok mer än andra heliga böcker, som äro långt mera värda, och hotar, att den som tager något ifrån denna bok, hans del skall Gud boritaga ur lifvets bok, och deremot skola de vara saliga, som hålla det deri står, då dock ingen vet hvad det är, och alltså långt mindre kan hålla det, och det är detsamma som om vi slätt icke hade boken: jemväl många ädla böcker äro för handen, dem vi kunna följa. Äfven ha många fäder i forntiden förkastat denna bok... Min ande kan icke skicka sig i denna bok, och denna sak är mig tillräcklg att icke högakta henne, att Kristus deri hvarken varder lärd eller känd... Derför blr jag vid de böcker, som klart och rent g fva mig Kristus.? Det är nu äfven af den ortodoxa PresIsenst erkändt, att Nya testamentets samtlige författare lefde i den tron, att Kristus Iskulle i synlig måtto komma till domen, z AR 2 , linnan den då Iefvande generationen utdött. du via hladat Han slänoda ned den!