Aftonbladet – 30 april 1864, sida 3

InaTrstrom, NMRKAlCaACS lall Sarad. Den frivillige menige, vid namn Anjou, som nämnes bland de till Tyskland förda fängarne, är utan tvifvel bokbindargesällen K. A. Anjou från Stockholm. ) I en tidningsnotis har uppgifvits, att denna Andersson skulle vara från Göteborg: sålunda sannolikt icke Stockholmsskarpskytten A. W. Andersson från 9:de kompaniet. Underrättelser från Danmark. I ett bref från Assens heter det att man agit danska förlusten vid Dybböl för högt, och detta af den anledningen att man antagit regementena vara fulltaliga. Förlusten kan icke ha varit mycket öfver 3000 man, men då den samlade styrkan i Sundeved, 6 regementen — ty de 2 i brohufvudena kunna ej hafva lidit synnerligt — knappt var 8000 man, är förlusten likväl jemförelsevis mycket stor. Dagbladets? korrespondent på Als lemnar följande historik öfver striden om Dybbölställningen: Den 13 Mars öppnade Preussarne en bestrykande eld från si än sina batterier på Broagerlandet. Dessa batterier, som voro monterade med svåra 24-pundiga granatkanoner och hvilkas antal smaningom ökades till 7, kunde bestryka hela den danska skanskedjan från 1 till 10. men värst blefvo våra skansar medtagna på venstra flygeln, af hvilka den yttersta (n:r 1) snart måste nästan öfvergifvas, hvaremot den nästa (n:r 2) genom ett ovanligt energiskt försvar mot öfvermakten väckte sjelfva fiendens beundran. 1 början förorsakade fiendens granater oss ätskilliga kännbara förluster, men efterhand som värt manskap lärde att söka betäckning mot dem, krympte den dagliga förlusten ihop till en bagatell. och det hände till och med flera dagar att fastän tusentals skott aflossades, bler ingen enda särad införd till vy bulanser. Den skada verken lidit reparerades om natten, så att de hvar morgon stodo som orörda och ännu starkare än förut. omellertid. hade fienden efter en härd strid den 17 Mars bemäktigat sig en stor del af vår förpostterräng, deriblund äfven Dybböls by och den vigtiga punkten Avnbjerg: och r han den 25 Mars genom en misslyckad stormning hade förvissat sig om att hvarje ök att gå bröstgänges till väga skulle kosta honom blodiga pannor utan någon nytta beslöt han företaga en regelbunden belägring i fronten. I första dagarne af April började en stark fronteld mot den danska ställningen, först från uppkörda fältbatterier; samtidigt börjades löpgrafvarnes anläggande som fortskred temligen obehindradt, emedan fienden var genom sin öfverlägsenhet i antal betryggad emot utfall från danska sidan. Broagerbatterierna roade sig några dagar med att bombardera och antända den öppna staden Sönderborg och tvungo derigenom de fredliga invånarne, vilka icke hade undfätt någon varning på förhand, till att fly. Detta upprörande barbari åstadkom likväl ingen förändring i danska armåöns strategiska ställning, och uppmärksamheten blef snart åter uteslutande koncentrerad på skansarne. De preussis kanonerna slöto allt tätare cirkeln omkring dessa, och deras eld växte snart till en fruktansvärd styrka. Man beräknar att det till slut sköts från 144 fältkanoner och 60 stycken svårt positionsartilleri, allt på kort håll. Somliga dygn skall det ha aflossats 19—12,000 skott, och hela antalet al projektiler som blefvo kastade emot skansarne var på de sista 14 dagarne säkerligen omkring 100,000. Verkningen af denna oerhörda artillerield kunde icke uteblifva. Nu, då skotten kommo från 3 sidor — eller egentligen från fyra, ty det kastades ju äfven bomber — lef betäckning mycket svår, ofta omöjlig ott finna; i följd deraf var vår manspillan ej ringa; på en vecka steg den till minst 600 man döda och sårade. Skansarne förördes, vallar och embrassurer, blockhus och traverser föllo i ruiner, och numera, då lienden sköt äfven om nätterna, kunde man icke reparera mer än högst ofullständigt. Pill och med krulmagasinerna med en 6 alnar tjock jordbetäckning och en betunvägg. af 2!2 aln skakades i sina grundvalar, och i flera af dem blefvo djupa sprickor. Så kom ändtligen stormningen, då fienden med sina gräfningar hade kommit så nära in på foten af skansarne att han nästan icke hade något att riskera. Från tysk sida var uppställd en styrka af 70,000 man, af hvilka 25,000 man i första slagordningen: den danska styrka, som deltog i striden, kan allra högst anslås till 8 å 10.000 man och i den linie, som måste mottaga första och värsta stöten fanns svårligen öfver 5000 man. Under det korta, men hjeltemodiga försvaret mot en minst femdubbel öfvermakt blef den lilla danska skaran splittrad och krossad; andra afdelningar hastade till, men dagens lycka kuude icke längre vändas. Omkring 1500 döda och särade, 2500 fångar, 120 officerare, en mängd kanoner och materiel samt sjelfva Dyppelställninoen —det var danska armens förlust på denna ödesdigra dag: fiendens utan allt tvifvel påtänkta öfvergång till Als på våra pontoner blef deremet förhindrad. Och det är denna bedrift som tyskarne kalla den mest lysande af alla lysande segrar ! Man måste i sanning vara tysk för att kunna upplinna dylikt, och mera än tysk för att smälta det. Ty hvad är i sådant fall slaget vid Narva, der Carl XI stridde en mot tio och segrade? Hvad är värt eget slag vid Fredericia, der de danska Jensarne 1 jemlik strid piskade schleswig-holsteinarne ut ur deras starka och oskadda skansar? Segren vid Dyppel hevisar, att preussarne ha haft råd att anskalla ett starkare artilleri än vi och att tälla fem man mot en af våra: men något unnat bevisor den icke heller. När det derör göres ofantligt väsen öfver denna seger, om det skulle ha varit en outplånlig vanira för Preussen att icke hafva vunnit, så ir detta i sjelfva verket en så lysande komliment åt den danska topperheten som man äl någonsin kan begära at sin biltraste iende. Konu Vilhelm sjelf har besö He I sin er. spa 1 2 4 (