Aftonbladet – 30 april 1864, sida 2

hans, allt, allt, och ... här afbröt hon sig hastigt och rodnade djupt, då kon mötte min stadiga. forskands blick. Men hennes varma hjerta svek henne ej. Och sedan?, tillade hon, ?sedan skola vi båda, du och jag, bo tillsammans och arbeta. Jag såg alt detta var hennes allvar och att hon ej ville bedraga mig, och ehuru jag lät henne ännu en stund bedraga sig sjelf, var det med fröjd jag till mitt eget slöt ett hjerta, så ädelt, oegennyttigt, och så värdigt sin väntande sällhet. Jag gick ännu en gång genom förstugan den långa, svala, tysta förstugan — och in i mr Sutherlands rum. Nå väl?? sade han och såg upp. Jag sade honom — jag minnes icke nu med hvilka ord, men jag sade honom hög tidligt och sanningsenligt att Zillahs rikedomar, och ännn mer, hennes hjerta, var hans. Han svarade intet, men tryckte handen öfver ögonen och en djup suck, ej olik en qväfd snyftning, arbetade sig fram ur hans bröst, Slutligen steg han upp och gick till dörren. Der stannade han tvekande. Jag mäste tacka henne, det inser ni. Det får icke ske som hon önskar icke på nägra vilkor ... men jag bör ändå tacka henne ... det ... kära barnet. Hons röst darrade. Ännu en gång räckte han mig handen, jag tryckte den varmt och sade: Gå! : Vid förmaksdörren stannade han, förmodligen för att låta mig först inträda, men liksom tillfälligtvis, fortsatte jag min väg och han gick ensam in i rummet. Dörren stängdes — de båda vore allena. Etter en timme återkom jag. Jag hade vandrat omkring derute, tror det var i parken under de täta granarne. Det var midt i middagsstunden, men jag frös: det var alltid så kallt i de ler trädens skugga. Jag gick nära förbi yrmaksfönstren och jag kunde ej låta bli alt se in. De stodo vid fönstret — de båda. Hans arm låg omkring hennes lif. Han böjde sitt glädjestrålande anlete emot hennes. — O, min Gud! Jag känner mig mycket böjd att stryka nt den sista raden; ty ju äldre man blir, lesto mera känner man att den Allsmäktises heliga namn endast sällan ochi högtid