Aftonbladet – 30 april 1864, sida 2

I norska Ajtenbladet läses följande ledande artikel om den yttre politiken: Alltsedan Fredrik VII:s död har de förenade rikenas ställning tll Danmark vari oklar, och hvarje nytt meddelande, hvarje ny förtolkning, har gjort ställningen än mera obegriplig. Intill detta skickelsedigra dödsfall visste man att underhandlingarne om ett skandinaviskt försvarsförbund fortgingo sin jemna gång, och knappast någon fanns, som betviflade, att detta förbund skulle afslutas, att träda i kraft samma ögonblick som tyska trupper, under hvilken förevändning som helst, öfverskrede Eidern och besatte någon del af Danmark. Det var ett klart och rättvist program, det var konung Oscars program, det tillfredsställde på en gång de tre rödrafolkens nationalkänsla och de tre ländernas vältörstådda intressen gent emot det öfriga Europa. Det enda inkast som blifvit uppstäldt mot detta programs utförande har varit af rent materiel natur och har derjemte stått i upenbar motsägelse till vår utrikesministers fandlingssätt, sålunda att det ingalunda kan sägas ha gifvit stöd ät eller förklarat dennes sedermera förändrade hållning. Huru skulle det hafva gått oss — har man nemligen invändt — om försvarsförbundet afslutats under de sista månaderna af förlidet år och kort före krigets utbrott? Det var under den strängaste årstiden; vi voro icke förberedda på kriget och icke rustade, allraminst till ett vinterfälttäg; vi hade inga refflade kanoner, våra skepp lågo aftacklade, och det var sannolikt, att de svenska och norska trupperna skulle hafva lidit under samma hårda vilkor, som drabbade den danska hären. Vi hade icke heller de till krigets utförande nödiga penningetillgångarne. Alla dessa inkast äro, så vidt de kunna anses giltiga, noga granskade, blott ett bevis på den kortsynthet och oförsvarliga likgiltighet, hvartill de förenade rikena, dess styrelse och folken gjort sig skyldiga. Vi hafva alltså ett politiskt intresse af största betydenhet i de danska angelägenheterna. Vår ställning till detta intresse hade af den upplysta och ledande opinionen i de tre nordiska rikena, såväl som af våra statsmän, förklarats vara af den beskaffenhet, att Eiderns öfverskridande af de tyska härarne något så när måste betraktas som anfall på värt eget land; vi hafva talat som en makt af nägon betydenhet, vi ha trängt oss in emellan stormakterna, hvilka syss lade med lösningen af den dansk-tyska frågan, och de hafva erkänt att de förenade rikena, trots deras ställning som en makt af andra eller tredje rangen, dock hafva så särdeles närliggande intressen i denna fråvas tillfre illande lösning, att dessa riens ord mäste tillmätas en väsentlig vigt, icke blott som den mäklandes, utan som dens, hvilken här har mycket att häfda och mycket att förlora — men under allt skola vi ändå icke ha varit förberedda på konsegvenserna af denna politik och bestämda för att upprätthålla denna ställning då det blef allvar af. Vi skulle alltså hela tiden; under hvilken en, efter allas mening, naturlig, förståndig och hoppfull nordisk politik har sökt att komma till ordet och träda i verksamhet, hafva sväfvat iluften och pratat i vädret, utan tanke på att uppoffra annat än ord oeh löften: på denna politiks verkliggörelse? Vi hafva alltså endast underhandlat om uppgörelsen af ett försvarsförhund med Danmärk, och låtit underhandlingarne framskrida så långt, att man i längre tid trodde att det redan var afslutadt; och att det skulle träda i kraft så snart tyskarne öfverskredo Eidern — men allt detta utan att vår här och vår flotta var i det skick st —XE EE E—E— XXX EE OO EE